En annorlunda film

Jag har längtat efter att se filmen och idag var det dags. Älskar, bara älskar boken som är spännande, briljant och vacker.

Filmen. Historien kanske ni redan kan. Den utspelar sig i Stockholmsförorten Blackeberg någonstans under 1980-talet. Oskar 12 år blir mobbad och slagen i skolan. Så en kväll står hon där på klätterställningen. Eli. Underlig, tunnklädd, vacker. Inte som andra.

När jag gick ut ur biosalongen kände jag mig besviken och lite ledsen. Jag visste inte riktigt vad jag tyckte. Tyckte att den var konstigt upphackad men kanske inte ändå. Den var... lågmäld. Filmen var lågmäld. det är det ord som kommer för mig. Det är inte negativt. Alfredson litar på sin publik, att de kan ta emot och förstå det de ser. Sen får ju var och en reflektera och tycka vad de tycker ändå.

I love vampyrfilmer! Det är en genre som kittlar och ger utlopp för min fantasi. Den här var annorlunda, liknar ingen film jag sett förut och jag får nog ändå säga att jag gillar det här.

Jag hade första utgåvan av boken men har lånat ut den och inte fått tillbaka den. Första utgåvans omslag är snygg och den ni ser på bilden.

/K

Ville bara önska

GOD JUL OCH ETT GOTT NYTT ÅR!

Influensa mini

Jag fick någon konstig sjuka i torsdags och var tvungen att gå hem under eftermiddagen. Tyvärr var det avslutningsfest för avdelningen som jag jobbar på och den missade jag. Jag missade god mat och julklappen. Men som jag mådde hade jag inget val, jag var tvungen att åka hem.

Utanför tänkte jag: "Det här går inte, jag måste gå klarar inte av att åka tunnelana just nu". Jag gick till Centralen tog tunnelbanan, hann till Slussen innan illamåendet slog till.
JAG MÅSTE AV, NU!

Promenad till Zinkensdamm där jag tog bussen, sen tunnelbana igen. Resan tog en timme.

Feber, huvudvärk mördande huvudvärk och illamående.
Dagen efter var jag trött men hade ingen feber. För säkerhets skull var jag hemma fredagen och har hållit mig hemma hela helgen. Har knappt gått utanför dörren.

Vad gör man när man är sjuk?

Sover
Dricker vatten
Börjar läsa en bra bok
Surfar
Tittar på TV
Äter - väldigt lite

/K

Låst läge

Länge sen jag skrev. Tycker inte att jag har så mycket att säga trots att det händer så mycket.

Jag får i alla vara kvar på mitt jobb till sista maj 2009 för att avsluta arkivprojektet vi håller på med.

Det är mest jobb jobb jobb. Hinner inte med så mycket annat. Så här innan jul känns det konstigt nog stiltje trots många och stora förändringar på jobbfronten. Vi väntar, väntar på att handläggarna ska börja lämna in handlingar. Men de har också fullt upp så det är lägst på deras prioriteringslista, att lämna handlingar till arkivet. Och att de skulle göra det innan årsskiftet känns numera som ett stort skämt.

Jag känner mig stressad och frustrerad över allt som ska göras men som ändå inte blir gjort, för vi kan inte göra något föränn den eller den personen gör det DE ska.


It S U C K´S

/K

Okej, så här är det...

Det händer så mycket nu och jag hinner inte med. Jobbar, jobbar jobbar mest hela tiden tycker jag men ligger ändå på minus i timmar. Hur går det ihop?

Möten möten möten, hela dagarna men det går framåt. Jag får förlängt på projektanställningen och det känns bra. Då kanske vi har chans att avsluta det här, att vi skulle bli klara innan årsskiftet var väl ingen som trodde inte ens i början av året. Jag insåg ganska tidigt att ett så stort arkivprojekt med 13 olika delprojekt inte skulle vara klart i december. Inte hade jag räknat med att en av mina kollegor skulle vara sjukskriven i en månad eller och att den andra i gruppen skulle sluta för att hon fick nytt arbete, allt under loppet av 2 månader.

Så nu ror vi arkivskutan själva. Eller om jag får vara lite fräck.
Jag.

För det är JAG som driver det frammåt. Det är jag som tar kontakt med folk som ska tas kontakt med. Varför vänta? Bara för att vi fått förlängt till maj 2009 är det ingen anledning att dra ner på takten. Vi kommer ha tillräckligt mycket att göra ändå.

Även om det är roligt och en rejäl utmaning (det var ju det jag ville!) och jag känner att jag jobbar på bra så känner jag stressen och med den kommer ångesten som ett brev på posten.

Jag kopplar aldrig av.
Jag sover rätt taskigt och är stel i rygg, nacke och axlar (det klassiska ni vet).

Men jag ger inte upp.
Det gör jag bara inte även om det emellanåt, när saker går mig emot känns rätt så hopplöst så är det inte hopplöst. Vi ska ro detta iland. Och tro mig, jag vet att jag inte klarar det själv.

Jag behöver hjälp. Från kollegor, chefer och jag behöver nog lite hjälp uppifrån också. =)
Kanske är det därför jag är så trött och stressad? Jag vill helst klara av allt själv.
Typisk mig.

Mitt skrivbord ser inte ut som på bilden... ännu.
Papper är ju till för att arkiveras! Eller hur var det?! ;)

/K

Ibland känns det så här...

på arbetsplatsen

/K

Lustigheter

Häromdagen blev jag kallad: "Öh du tjejen..." av en manlig kollega jag aldrig sett.

Jag - tjejen snart 36. Pff.
Inte skulle han sagt så till vem som helst heller även om han nu visste vem det var.

Annars har vi arkivarier blivit kallade både för källartroll och akvarium. Antar att folk tycker det är lustigt att arkivarie - akvarium nästan låter likadant.

Ska tillägga att det enbart är män som gör sig lustiga över detta. Det är ju lite roligt, de fem första gångerna... men sen blir det lite tröttsamt.

/K

Extreme 15 km

Terränglöpning tävling i Ursvik 15 km. Det gick trögt de första km då jag undrade vad jag egentligen gett mig in på...

Banan var extrem med branta backar, stenar och rötter.

Det var första gången jag sprang 15 km och första gången jag sprang terräng.

Efter hand gick det något bättre, jag gick uppför backarna och sprang resten.

Fick ont i benen, speciellt det vänstra lårets muskelfäste smärtade men jag kämpade mig igenom.

Fick oanande krafter vid upploppet då jag spurtade i mål. Jag sprang på över 2 timmar men jag kom i mål i alla fall och det är det som räknas.

De andra löparna var extremer och det var säkert inte första gången de sprang terränglöpning. Jag är en glad amatör, den enda amatören där. Han som vann hela tävlingen sprang 15 km på 53 minuter. Det är bra. Fast han har säkert hårdtränat, det har inte jag. Men nästa gång... då tar jag honom! ;)

/K

Tur i oturen

Jag hade köpt lunch på och en Chai-latte på ett café på Kungsgatan. Med påsen i ena handen och latten i den andra stegade jag upp för trappan. Plötsligt trampar jag fel och faller handlöst framåt. Påsen med salladen far iväg och latten spills ut. Jag står på alla fyra en stund och känner efter om jag slog mig. En kvinna kommer fram och undrar hur det gick. Jag är omtumlad och chockad. Det gick så snabbt. Som tur var landade jag på avsatsen och jag fick bara lite ont i handen och ena foten.

Latten för 30 kr gick till spillo, jag hann inte ens smaka på den... men som sagt det kunde gått värre. Jag kunde slagit huvudet i stentrappan, jag kunde fallit bakåt i stället för framåt. Jag kunde brutit armar och ben.

Och
Jag kom undan med blotta förskräckelsen.


/K

Vänd om

Den här veckan har varit hemsk. Hemsk! Har jobbat jobbat jobbat och bara fått skit för det känns det som. Ingen uppmuntran, ingen feedback så jag vet att jag är på rätt spår. Cheferna lyser med sin frånvaro.

Tar jag initativ så är det fel, gör jag precis som det är sagt så funkar inte det heller.

Jag skulle vilja att kommentarer bara rann av mig liksom, att jag inte skulle vara så förbannat känslig. Jag förstorar upp saker till otrolig storlek och det är ett negativt beteende jag känner väl till. Det skrämmer mig också för jag kommer ihåg varningstecknen och signalerna från när jag var deprimerad.

Jag känner stressen i kroppen.

På något vis måste jag ändå vända på det här.
Ta tag i det.
Stå upp för mig själv och sluta vara offer.

Jag bestämmer hur jag vill reagera och agera.

/K

Jo då, det är bättre med benen...

... nu kan jag ju gå ;)

/K

Zzzz

/K

Invalido

Jag ont ont ont.
Kan inte gå ner för trappor eller i nedförsbackar och jag måste ta stöd när jag ska sätta mig ner eller ställa mig upp.

Är inte det ett lyxprolem så säg?

/K

Stolt

Jag gjorde det!

Sprang hela vägen!

Ända in i mål!


Igår var det dags för Tjejmilen. Så roligt att det blev av och jag är jätte jättenöjd med min prestation. Jag sprang 7 minuter bättre än förra året. OCH jag sprang hela vägen.

De första kilometrarna gick ganska lätt, jag sprang inte snabbt eftersom jag ville orka ända fram. Det var när jag passerat 7 km efter en timme som det började bli jobbigt. Hela tiden hörde jag mantrat i huvudet "Stanna inte, fortsätt springa, stanna inte fortsätt springa". Samtidigt som jag tänkte att:

"Oj nu är det bara tre km kvar! Snart framme!"

Det var jättefint så grönt så grönt på Djurgården, jag fick en nästan tropiskt känsla vid Djurgårdskanalen. "Var är krolodilerna?"

Kämpade mig över Djurgårdsbron och då är det ju bara en km kvar... men jag lovar, den km var jobbigare än alla de 9 km tillsammans! Det tog liksom aldrig slut och mina ben var stumma och vänstra sidans höft/led gjorde ont. Det gick inte fort. Och det var på ren och skär vilja som jag orkade fortsättta.

Men jag gjorde ju det!
Fortsatte!

Sluttid: 1 tim 21 min.

Jag är helnöjd

/K

Kör och annat

Åh vad det var roligt idag att sjunga! Det ger mig verklig glädje.

På jobbet är det träligt men emellanåt rätt okej. Fast jag känner oro över hur det ska bli och jag känner ingen uppskattning för det jag gör och det jag trots allt gjort. Det är som om fokus ligger på allt arbete som är kvar att göra och det finns ingen tid till att stanna upp och tänka efter utan det är bara att köra på.

Men det är mitt ansvar att stanna upp. Och det viktigaste är att jag ser och känner att jag gör ett bra jobb och att vi faktiskt kommer frammåt i arkivprojektet (som ju är gigantiskt och lite svårt att hinna med på de 4 månader som är kvar). Och jag har trots allt bara jobbat där i 6 månader. Det är inte jättelänge. Jo jag är nog beroende av feedback och jag skulle vilja få positiv respons från min chef och E, som är den som håller ihop trådarna men hon är mest fokuserad på vad vi har framför oss och det förstår jag ju på sätt och vis.

Jag har varit deppig hela veckan och funderat. Självförtroendet har fått sig en törn, igen.

Jag får försöka peppa upp mig själv!

Jag är bra!
Jag gör ett bra jobb! och
jag får faktiskt positiv respons från personer på andra avdelningar som ser att det händer saker och som sagt att det är jättebra att vi är där och reder ut deras arkivproblem
Jag är uppskattad av andra!
OCH

Jag uppskattar mig själv!


Idag blev jag tillfrågad om jag vill bli stämansvarig för sopranerna på kören och naturligtvis tackade jag ja! det är ju också ett bevis på uppskattning! =)



Bilden är tagen under Stockholm Marathon 2008, vid Odenplan

/K

I sista stund

Jobbsök 23.20 måndag kväll.

Gotland; sista dagen i Visby

© K.C.L 2008

Bild 1 Mr man minns vid Wisborg militärförläggning

Cykling ca 1 mil

Vi checkade ut efter en god betald frukost i dyra Snäckkomplexet utanför norra Visby. En tur till Mr Mans gamla militärförläggning Wisborg söder om Visby. Förläggningen är numera nedlagd och man kan cykla runt på hela det gigantiska området. Själva huvudbyggnaderna höll på att renoveras och så småningom (fick vi veta av några byggare) så ska Gotlands kommun flytta in där.

Mr Man berättade och mindes.
"Här satt jag och öppnade grinden"
"Här hade vi våra övningar"
"Här patrullerade vi varje morgon" osv.

Så småningom åkte vi tillbaka för att äta lunch på Stora torget i Visby. Klockan 14.25 gick båten tillbaka till Nynäshamn. Vi kom till färjan tidigt, satt och läste och lyssnade på hysteriska ungdomar som rullade runt på golvet och lekte med träsvärd.

På båten satt vi i lounchen och det var ett väldans liv för där var alla barnfamiljerna. Jag var jättetrött och försökte sova i omgångar men det var inte så lätt. Föräldrarna verkade i alla fall luttrade. Som tur var. barnen sprang omkring, skrek i kör och en unge krockade med en stolpe.

Det var skönt att komma tillbaka till storstan även om cykelsemestern på Gotland blev rätt bra trots ihållande regn, trötthet och träningsvärk.

Så nu har det gått en vecka till med ledighet och i morgon börjar jag jobba. Vet inte hur det känns. Lite träligt tror jag.

Vad tog sommaren vägen?
Har den överhuvudtaget varit här?

/K

Gotland; Dag 7 Åminne-Visby

© K.C.L 2008

Bild 1 Emils häst Lukas?
Bild 2 Häst närbild
Bild 3 Vallstena
Bild 4 DJ Man
Bild 5 Mr Cool
Bild 6 Vi
Bild 7 Vallstena k:a
Bild 8 Källunge
Bild 9 Gring vid Källunge k:a
Bild 10 Kyrkoport
Bild 11 Detalj kyrkoport
Bild 12 Detalj stenfigurer
Bild 13 Jag vid Källunge k:a
Bild 14 Jag (igen) vid Källunge k:a
Bild 15 Framme i Ekeby
Bild 16 Ekeby k:a
Bild 17 Ekeby k:a
Bild 18 Bara 15 km kvar!
Bild 19 Medeltidsmarknad i Visby
Bild 20 Kanderade äpplen på marknaden
Bild 21 Middagstrött
Bild 22 En trött en

Cykling ca 3 mil

Näst sista dagen på Gotland och vi skulle cykla tvärs över Gotland tillbaka till Visby. Vi hade även här kyrkor som delmål, det blev enkelare på det viset att dela upp resan så. Vi valde medvetet de små vägarna så det tog något längre tid än om vi cyklat på motorvägen.

Många fina kyrkor på vägen naturligtvis och en helt underbart vacker häst. Need I say more? jag låter bilderna tala för sig själva.

/K

Gotland; Dag 6 Lärbro-Slite-Åminne

© K.C.L 2008

Bild 1 Mot Åminne
Bild 2 Mot Åminne (tittandes ut mot havet)
Bild 3 Åminne camping
Bild 4 Inne i stugan
Bild 5 Nu går solen ner över Åminne
Bild 6 Jag vid havet
Bild 7 Mr man
Bild 8 Steinar
Bild 9 Våra vapendragare
Bild 10 Dags att sova

Cykling ca 1,7 mil

Den här dagen åkte vi inte riktigt lika långt och vi tog det ganska lugnt också. Vi cyklade småvägarna till Slite på västra sidan. Slite var en liten håla men är tydligen Gotlands 4:e största stad (rätta mig om jag har fel). Det första vi såg innan vi kom in till själva staden var ett jättestort industriområde med rykande skorstenar och sandtag. Slite är känt för sin hamn, därefter kalkbränningen och det var där vi cyklade igenom. Det berömda kalkbruket. Slite figurerar föresten i en svensk (läs gotländsk) deckarroman där ett lik hittas i kalkstensbrottet. Det måste ju varit där vi åkte.

Vi handlade fönödenheter på Konsum och cyklade längs med kusten och förbi Slites campingplats. Målet var Åminne, där vi dagen innan bokat stuga på Åminne camping. Vi kom fram 2 timmar innan stugorna blev tillgängliga och passade på att äta lunch vid ett mysigt fik en bit därifrån. Getingarna gjorde oss som vanligt tokiga så vi flyttade in på verandan. Men god mat var det i alla fall.

Vi fick vår stuga och installerade oss.

Jag upphör aldrig att förvånas med viss fasa över den svenska campingkulturen. Jag kände mig som en främmande fågel, en katt bland hermelinerna. Människor i husbilar med ett sånt där fåningt förtält. Lyktor och tygblommor ska upp och jag förväntar mig nästan att få se ett vitt staket någonstans också. Folk grillar, barnen leker och ungdomarna tältar en bit därifrån. Det är gemensamma (sunkiga) duschutrymmen där en dusch på 3 minuter kostar 5 kronor.

Vi gjorde en avstickare, Mr man hade på sitt tidigare löp hittat en jättefin plats vid havet dit vi cyklade efter middagen. Vi hade med oss läsk, choklad och lite härligt salta chips.

Gott att sedan slumra in på hårda campingsängar.

/K

Gotland; Dag 5 Fårö-Bunge-Lärbro

© K.C.L 2008

Bild 1 Mat & Kaffestugan (och en jäkla massa getingar)
Bild 2 Jag har just ätit en jättegod lasange
Bild 3 Ung kvinna vid träd
Bild 4 Bungemuseéts entre, innifrån
Bild 5 Bildstenskomplexet från 700-800-tal e.Kr
Bild 6 Sten I
Bild 7 Bildbevis!
Bild 8 Innifrån ett av husen 1600-tal
Bild 9 1700-talsgården
Bild 10 Mr man vid 1700-talsgården
Bild 11 TV-tittande på vandrarhemmet i Lärbro

Cyckling ca 3 mil

Dags att ta sig tillaka till Gotländska "fastlandet". "Sega backen" till färjeläget gick nu neråt, rätt skönt faktiskt. Jag gillar Fårösund och speciellt Bunge med sitt fina museum.

Vi åt en god lunch på Mat & Kaffestugan på andra sidan vägen för att sedan betala 80 riksdaler till Bungemuseét.

Och där stod de i all sin prakt. Bildstenarna. Och jag kom ihåg mitt stora uppsatsarbete för 6 år sedan som handlade om just det bildstenskomplexet som numera står i Bunge men som ursprungligen var placerade i Lärbro socken vid Stora Hammars. De restes någon gång under 700-800 e.Kr.

På Bungemuseét finns inte bara bildstenar utan även 3 större gårdar från 1600, 1700- och 1800-tal. det fanns hur mycket som helst att se och vi hann tyvärr inte med allt me tog väl det gottaste ur stora kakan.

Vi var där i några timmar och blev rättstressade tillslut eftersom vi inte hade någonstans att bo. det där med boende var en ständig källa till irritation!

Vi fick hjälp på Bunge vandrarhem med att ringa runt och kolla på internet. Vi bokade husrum i Visby två dagar senare men glömde helt bort att boka boende för dagen. Skulle vi till Slite, Åminne eller Lärbro?

På grund av trötthet, tidsbrist och att "ta det säkra före det osäkra" åkte vi tillbaka till Lärbro där vi fått löfte om att det fanns lediga rum.

/K