Det är konstigt. Jag känner dem men ändå inte. För visst är det så att vi alla förändras genom åren som går men ändå gör vi det inte. Jag känner dem som de än gång var, inte som de är nu. För livet ändras för var och en av oss. Vi har olika karriärer, några har barn, andra inte. Vi lever i storstan, småbyar eller utomlands. Vi har varit med om saker och livet sätter sina spår i var och en av oss på olika sätt.
Det gör mig nyfiken på vilka de är. Idag. Ändå så skrapar jag bara på ytan för jag vet ju ingenting egentligen om deras liv. Jag får reda på om de är gifta eller har si och så många barn men inte hur de lever egentligen.
En av mina bästa vänner är A, som jag känt sen lekis. Vi har följt varandra genom alla år och faktiskt aldrig tappat kontakten. Hon har två barn och hon och hennes sambo håller på att bygga hus. Hon finns också på Facebook men där är det ju annorlunda eftersom jag känner henne sen lång tid tillbaka och vi aldrig tappat kontakten.
Jag har drömt om dem. De dyker upp en efter en. I skolbussen, där sitter Maria - som jag inte gillade alls och där är Marcus - som jag var kär i när jag gick i 3:je klass, obesvarad förstås. Det är en hel del andra ansikten som flimrar förbi. Är jag vuxen eller barn i drömmen? Kanske är det både och?
Vid ett tillfälle är vi på skolresa och på en båt. Jag delar rum med någon. Kanske var det Susanne? Återigen drömmer jag att vi ska gå av och jag hittar inte till hytten för båten är så stor så stor och alla korridorer ser likadana ut och inte har jag packat ihop mina saker.
Vid ett annat tillfälle, ytterligare en skolresa men denna gång på ett läger. Det är mörkt, kanske natt eller tidigt på morgonen. Samma sak där. Jag är sen, hinner inte packa! Det är så mycket jag ska ha med mig. Räknar sakerna om och om igen, hittar nya. Allt måste med annars kommer något att hända!
Jag vaknar alltid innan jag vet om jag blir ensam kvar på en stor öde båt eller om jag hinner gå av båten alternativt hinner med bussen.
De här senaste drömsekvenserna har säkert inget alls att göra med klasskamraters vara eller icke vara. Det står för något annat, det är jag säker på. Kontroll över tillvaron, rädsla att göra misstag, katastroftänkande. För egentligen, om jag glömmer en strumpa eller mitt gosedjur Fingal, vad kan hända?
Fast det är klart, skulle jag glömma Fingal är jag illa ute. Han var liksom min livlina. Men han har jag heller aldrig glömt i en dröm. Kanske är det de där små sakerna jag glömmer och känslan att jag glömt något viktigt?
Detta inlägg blev lite från det ena till det andra... men det får vara så.
/KarinC
