Jag har varit nervös och spänd hela helgen eftersom jag i går kväll skulle agera värd för ett av förbundets föredrag.
Jag skulle hälsa välkomna och tacka med blomma vid slutet av uppträdandet. Jag skulle se till att byggnaden inte larmades på vid kl. 19.00 då vi annars går hem för dagen.
Jag hade ansvar för att det skulle stängas,släckas och larmas och så att ingen av besökarna blev inlåsta. Dessutom fixade jag det tekniska (som inte var så blodigt egentligen).
Allt detta blåste jag innan upp i ofantliga proportioner, så mycket att jag fick ordenliga stressymtom söndagskvällen med huvudvärk och kraftigt illamående (om det nu inte var käksjukan...).
Så här i efterhand gick det ju väldigt bra. Ingen blev inlåst och larmet gick inte under natten. Inte heller var jag särskilt nervös när jag väl var där. Det var liksom bara att göra det som skulle göras (efter nogsamt skrivna instruktioner), beta av så att säga.
Jag blir oftast superstressad när det handlar om någon form av prestation. Men det är alltid jag som lägger det på mig själv, ingen annan. Det är jag som tvivlar och oroar mig fast andra säger att det kommer gå bra och att världen faktiskt inte går under om jag säger fel eller trycker på fel knapp. Jag vet det också. Jag vet att jag i slutändan klarar av det. Det är innan, vägen dit som är svår....
Mina arbetskamrater var faktiskt väldigt omtänksamma och brydde sig. Flera frågade hur det gått och om det var mycket folk. Det var bara en som sa lite syrlig:
"Hur gick det igår?"
"Faktiskt jättebra, det var mycket folk" svarade jag.
"Jaha, 5 pers eller?" sa han och grinade.
"Nej vi var 18 personer" svarade jag och gick vidare.
Knäpp på näsan!
Nu - dags att logga ut.
Over and Out.
/K
