Huvudbry och knäpp på näsan

Jag har varit nervös och spänd hela helgen eftersom jag i går kväll skulle agera värd för ett av förbundets föredrag.

Jag skulle hälsa välkomna och tacka med blomma vid slutet av uppträdandet. Jag skulle se till att byggnaden inte larmades på vid kl. 19.00 då vi annars går hem för dagen.

Jag hade ansvar för att det skulle stängas,släckas och larmas och så att ingen av besökarna blev inlåsta. Dessutom fixade jag det tekniska (som inte var så blodigt egentligen).

Allt detta blåste jag innan upp i ofantliga proportioner, så mycket att jag fick ordenliga stressymtom söndagskvällen med huvudvärk och kraftigt illamående (om det nu inte var käksjukan...).

Så här i efterhand gick det ju väldigt bra. Ingen blev inlåst och larmet gick inte under natten. Inte heller var jag särskilt nervös när jag väl var där. Det var liksom bara att göra det som skulle göras (efter nogsamt skrivna instruktioner), beta av så att säga.

Jag blir oftast superstressad när det handlar om någon form av prestation. Men det är alltid jag som lägger det på mig själv, ingen annan. Det är jag som tvivlar och oroar mig fast andra säger att det kommer gå bra och att världen faktiskt inte går under om jag säger fel eller trycker på fel knapp. Jag vet det också. Jag vet att jag i slutändan klarar av det. Det är innan, vägen dit som är svår....


Mina arbetskamrater var faktiskt väldigt omtänksamma och brydde sig. Flera frågade hur det gått och om det var mycket folk. Det var bara en som sa lite syrlig:

"Hur gick det igår?"

"Faktiskt jättebra, det var mycket folk" svarade jag.

"Jaha, 5 pers eller?" sa han och grinade.

"Nej vi var 18 personer" svarade jag och gick vidare.



Knäpp på näsan!


Nu - dags att logga ut.
Over and Out.

/K

Livet på landet

Jag jobbar min tredje vecka och blir mer och mer varm i kläderna. I egenskap av länsarkivarie och samordnare för Arkivens dag ska jag i morgon besöka två arkiv i länet. Det blir till att åka runt lite men jag har ju privatchaufför. ;) LG ställer upp så här innan jag skaffat körkort.

Arkivens dag uppmärksammas på 6 platser i länet och det är 8 stycken arkivinstitutioner och föreningar som har öppet hus i morgon.


I veckan har jag både bokfört, skrivit styrelseprotokoll och kontaktat media pga. Arkivens dag i morgon. Det verkar i alla fall som en del har hörsammat mig för en av de tidningar jag kontaktade hade en liten notis i sin tidningen om Arkivens dag och vad som händer i morgon på i alla fall en plats.

Nu sitter jag här hos katten, lyssnar på Spotify med ett glas vin. Snart är maten klar, LG huserar i köket och jag sitter här och softar.... Kan inte bli så mycket bättre än så. ;)

I morgon ska jag träffa pappa också, mellan två arkiv. Haha.

Len ligger i sin transportbur, kanske har hon tröttnat på mig nu, för jag har spelat ganska högt här och både sjungit och dansat (såå bra att bo i hus ;).


Ah, nu är maten klar!


/K

Arkivariehets

Nu har jag bott i bynn en vecka och jobbat lika länge. På måndag börjar det riktiga allvaret då jag är ensam arkivarie och ansvarig på ett helt annat sätt än jag någonsin varit tidigare. Det har varit helt galet här, jag har börjat tidigt och jobbat sent varje kväll.

Klockan 07.20 tar jag skolbussen in till staden, från busstationen är det gångavstånd till arbetet. Jag har träffat mycket folk och lärt mig både bokföra och göra hemsida. Jag har varit sekreterare på arkivmöte med medlemsarkiven och ett styrelsemöte. Jag ska skriva och betala in rekvisitioner, fakturor, bokföra, fixa hemsida samt vara systemadministratör för ett arkivförteckningsprogram. Dessutom ska jag hinna med att fixa inför "Arkivens Dag" som är om 2 veckor och stötta våra 20 medlemsarkiv.

Det är så sjukt mycket och mitt huvud är fullt av information till bredden. Det är mycket att hålla reda på och jag undrar om jag tagit mig vatten över huvudet... Klarar jag av det här?

Utöver allt det administrativa arbetet så ska jag vara arkivarie också... men det ska nog gå bra! :)

/KarinC

Installation eller första dagen i nya hemmet

Nu har jag installerat mig i mitt nya hem. Flytten igår gick jättebra. Både LG och jag var oroliga hur kattan skulle trivas i sitt nya hem/rum men det verkar som hon trivs. Hon har ätit, druckit vatten, använt sin låda och nosat och sniffat runt. Hon var ute en sväng på balkongen men gick snabbt in igen eftersom det regnade så mycket.

Nu sitter hon bakom datorn på skrivbordet och tittar ut genom fönstret. Det är mycket nytt att titta på. Fåglar, vatten som droppar från träden, hästar och en och annan hund.

Jag har gjort lite mysigt i hennes rum med samma matta jag hade i köket i Stockholm, en fältsäng med hästens-lakan (fint ska ré va ;). Naturligtvis har hon sina favoritleksaker här också.

LG har åkt iväg med hunden som ska till sin andra matte söderut. Jag pysslar och för en stund sen åkte min bonuspappas barnbarn och hennes mamma härifrån. Hon är 9 år och ska börja spela saxofon så hon får låna min. Jag har ju inte tutat i den på evigheter och det är roligt att den kommer till användning.

Nu är jag rätt trött och seg, har lust att slagga i vår nya soffa på övervåningen. :)

I morgon är första dagen på nya jobbet och det ska bli spännande och roligt. Vi kommer åka till Kalmar har jag fått veta.
Nu, vila litta...

Over and Out.


/K

I morgon bär det av!

Idag har mamma varit här och vi har slängt säck efter säck med gamla teckningar, pyjamasar som Karin hade när hon var 7 år och så. Hur gulligt som helst och jag utbrast var och varannan gång: "Åhh den häär...." Sen slängde jag den. För enda gången jag får den där nostalgikänslan är när jag flyttar för det är då som tillfälle ges att gå igenom det man har i sina gömmor.

Tavlor är invirade i lakan och handdukar och köksattiraljerna är nedpackade i papperskassar.

Hur ofta flyttar man egentligen? Jag har flyttat 3 gånger på 17 år... Men så har jag ju samlat på mig både det ena och det andra också.

I morgon kommer LG och då går flyttlasset neråt landet.

Jäklar! Nu måste jag till veterinären och köpa kattmat till kissen! Glömde det...

Hej så länge!

/K

Kattbekymmer

Kissen mår inte alls och har kräks och skitit löst om vartannat idag. Stackars liten, hon tar i med hela kroppen när hon kräks, ja ni vet ju själva hur det är..

Jag började nästan gråta.

Nu ligger hon på fönsterbläcket i solen och har det rätt så gött. Jag är orolig, jag vet att hon är gammal och sjuk.

Jag märker ju hur de lägger fram det, föräldrarna. Pappa pratar om mina kusiners hund som är gammal och sjuk och hur de ställer in hela familjen på att hunden kommer avlivas. Jag vet att han tycker att jag ska avliva min katt. Mamma pratar också om det, fast hon är mera subtil i sitt tilltal och nämner att katten är ju gammal och sjuk (precis som om jag inte vet det).

Alla pratar om att jag ska avliva katten och hur det skulle underlätta för oss med L som dels är allergisk och dessutom har hund.

Hur ska det gå? Hur ska det gå?

Jag tycker att de (läs: mina föräldrar) lägger sig i lite väl mycket. Jag får ännu mer dåligt samvete åt alla håll och kanter, ännu mer än jag redan har och de spär på det. Jag vet att det är omtanke och att de är oroliga, men L och jag har gett oss dän på att det ska funka och gör det inte det så får vi ta det då.

Klart jag ser att hon mår sämre och sämre trots nytt foder och medicin och det är ju åt det hållet det barkar. Men jag orkar inte ta i det nu!

Jag orkar inte det!

/K

Medvetenhet och lite jävlar anamma!

Det närmar sig med stormsteg... Mindre än en vecka kvar på jobbet där det för övrigt är väldigt turbulent.

Karin har tagit i med hårdanskarna och rutit till ordentligt. Eller egentligen har jag bara påtalat ett antal brister i arkivhanteringen som alla egentligen vet om men ingen med någon hög position vill göra något åt.

Så, nu var det sagt.

Det gör mig otroligt frustrerad och faktiskt skitförbannad att en person på toppen kan sitta och agera stoppkloss. För engagemanget finns där, både enhetschefer och personal vet hur det är ställt med arkivet och är villiga att arbeta för att det ska bli bättre. Men så stöter vi på patrull på högre ort för att det kostar pengar (naturligtvis). Ja det gör det, eftersom arkivet varit så eftersatt i denna förvaltning så länge. Sköter de inte sina handlingar som det är ålagt dem, blir det i slutändan problem och det kostar. Men de ser bara så lång näsan räcker.


I torsdags fick jag svart på vitt veta att jag ska lära upp en ny person. Jag hade innan påtalat att det var väl fräckt av dem (cheferna) att komma när det är mindre än en vecka kvar och begära att jag ska lära upp någon. De har vetat sen i mitten av september att jag ska sluta, varför tog de inte tag i det då?

Jag har kämpat och slitigt och får sen höra att: Karin det är viktigt att du lär upp den här "arkivarien" (de tror att alla som arbetar eller ska arbeta i ett arkiv är arkivarie) så mycket som du hinner. Annars har ju allt ditt arbete varit förgäves

Men vad säger mänskan? Så allt mitt slit med rensning och gallring av deras 30 år gamla handlingar, upprättande av den fysiska ordning i arkivet och lathundar för dokumenthantering, utbildning till personal osv. betyder ingenting?!

Jag ska hålla ut och jag har rört om i grytan och det var ju det jag ville. Eller hur? Medvetenhet och lite jävlar anamma!


Over and Out

/K

Ibland blir det inte som man tänkt sig

Jag har tömt nästan hela bokhyllan, bara lite kurslitteratur och lite prylar kvar. Vi hade tänkt att ha en intensiv packhelg L och jag och dessutom var vi bjudna på födelsedagsfika på lördagseftermiddagen.

Men så blev icke fallet..

Jo då, L var på väg på lördagsmorgonen, vi hade planerat så att han skulle vara här ungefär vid 10.00-10.30. Han ringde först för att han blev försenad på olika sätt, en kollega till L glömde isterband som vi hade lovat ge till några personer på födelsedagsfikat och så fick han åka in en extra sväng till Västervik för det. När han var strax om Norrköping ringde han igen, då var klockan 10.45.

Bilen krånglade. Han var tvungen att vända och hitta en bilmekaniker som kunde lokalisera vad det var för fel. Jag kan ingenting om bilar men det var någon slang som var trasig och det kom luft i stället för bensin typ.. Så om han körde och inte stannade någonstans på vägen kunde han klara sig utan att få motorhaveri.

Så han fick vända om igen. Snopet. :(

Biljävel.

Jag packade sista bananlådan själv och åkte på födelsedagsfikat själv. Det var jättetrevligt. Jag hade inte ätit på sen frukost och klockan var 15.00. Jag åt mig mätt på paj och kaffe. Det går ju det med. Sen blev jag och några till uppbjudna till lägenheten där vi tittade på foton från J och S bröllopsresa och jag var ju lite hungrig så jag fick ost och kex. Champagne och vin blev det också.

Det blev rätt sent.

I alla fall. Det blev så att L lånande en Rover från en kompis och kom upp vid 10.30-tiden idag för att lasta bilen full med grejer. Han hade med sig flyttkartonger så att jag kan packa själv. Kruxet är att han inte kan vara här eftersom jag har katt och han är kattallergiker. Han fick bära och jag får packa.

Vi käkade lunch vid 12 och sen åkte han tillbaka hem med bilen full med mina grejer. ara flyttkartonger än så länge, inga möbler. Det blir nästa helg. Håll tummarna för att bilen eller något annat inte händer då!

Det ordnade sig ju, vi blev besvikna men det är ju bara att gilla läget liksom.


KarinC

Flytttankar

Jag har bott i Stockholm och i samma lägenhet söder om söder i 17 år. Det är en lång tid. Jag har trivts bra men har känt ett bra tag att jag är mätt på Stockholm. Och nu är det alltså dags. Att flytta. Från stan till landet.

Den 23-24 oktober går flyttlasset till Småland. Jag har fått fast jobb som länsarkivarie och börjar arbeta 25 oktober.

Det gick snabbt, veckan efter L och jag var i Nice var jag på intervju. Det var 15 sökande allt som allt till tjänsten och vi var fyra som kom på intervju. Jag tyckte själv inte att det gick så bra. Nervositeten slog igenom och det kändes som jag upprepade mig själv.

Efteråt var jag helt slut. Åkte tillbaka till Stockholm på kvällen eftersom jag skulle arbeta dagen därpå.

Som sagt, jag kände att: "...det där gick ju inte så bra...Jag får det säkert inte" (nu har ju Karin en tendens att vara alldeles förfärligt självkritisk...) Men veckan efter ringde de och hälsade mig välkommen till mitt nya jobb. Jag var i chock 2 veckor efter det. :)

Sen har det bara rullat på, med förlovning och förberedelser för flytt, samtidigt som jag vill göra ett bra avslut på mitt nuvarande arbete och hinna med så mycket det bara går. Fast det är ju ingen idé att börja med några stora projekt förstås.

Igår var min bror här och vi packade ner Rosental-porslin och kristallglas i banankartonger och baxade ner några gamla datorer jag hade på vinden som skulle slängas. Tungt som tusan (många trappsteg var det...) som tur var hade vi pirra.

Idag har jag fortsatt att packa böcker, vaser och blomkrukor. Elva banankartonger och jag har inte ens tömt hälften av lägenheten... Det tar sån tid! Och jag har så mycket prylar! Uähh!

Jag har i alla fall tre veckor på mig innan jag flyttar och lägenheten kommer jag inte hyra ut förrän till jul eller till årsskiftet. Så egentligen är det ingen panik, jag blir bara otålig och frustrerad.


Egentligen är allting jättebra. Det är bara det att, det är stora saker på gång och jag hinner inte riktigt med och känner mig stressad.


Nu ska jag kolla på film, om jag kan se något för alla flyttkartonger... ;)


/KarinC

Ringbärare

Vi lyckades hålla det hemligt i drygt en månad. Det var svårt och jag försa mig nästan häromdagen till min mamma.

Men nu är det "Out In The Open" och gratulationerna låter inte vänta på sig, mest på Facebook eftersom det är där man numera får reda på saker och ting om folk. Jag har ringt runt till föräldrarna så att de inte ska få höra det från någon annan i tredje hand.


L och jag förlovade oss på en takterrass i Nice med månen som vittne. Veckorna som gått har varit långa och jag har längtat, längtat till vi ska få ringarna. Jag har under en månad känt att det fattas något på ringfingret. Men nu sitter den där och det känns helt rätt.

Jag putsar på ringen hela tiden, vill inte att den ska bli kladdig. :) Lite lustigt faktiskt....

Idag har jag röjt på vinden och då tog jag faktiskt av mig den eftersom jag inte ville den skulle bli repig.


Det känns mäktigt. och jag är lycklig.
Livet är underbart.


/KarinC

Nice e Nice!

Jag håller på att packa. Älsklingen och jag åker till Nice på torsdag!

Jag har tvättat hela morgonen och förmiddagen och funderar på vad jag ska ha med mig. Vilka toppar och klänningar som ska få äran att åka med utomlands. Jag packar alltid för mycket! Mestadels kläder... av någon anledning.

Jag hoppas att vädret kommer vara lagom varmt, sådär en 25-30 grader varmt, inte mer inte mindre. Tittade just på väderprognos och det ser ut som det blir växlande molnighet, mestadels sol mellan 20-30 grader varmt.

det praktiska är fixat, det har älsklingen gjort. Jag behöver bara tänka på pass och fickpengar. Och vad jag ska ha med mig i väskan. Det är nog det största problemet haha. Vad ska Karin ha i väskan. Och hur ska hon inte få plats med något i den. ;)

Jag vet inte så mycket om Nice. Jo då, det ligger på franska Rivieran och där håller det "fina" folket till, de med yacht värda 5 miljoner och uppåt. Shopping finns där såklart och jag har en känsla av att det kan vara dyrt (eller så dyrt som du gör det).

Vi har hyrt en bil och ska bila runt lite. Det ska bli såå härligt! Att komma bort, se något annat. Höra ett annat språk och uppleva en helt ny atmosfär. Jag ser så mycket fram mot det.

Ska bli underbart.


Haha! Kanske ska tillägga att det inte är Älsklingen på bilden utan allas vår Borat. Om ni nu missat det alltså... ;)


/K

Fundeingar i cyber

Jag experimenterar lite med layout för de som inte märkt det eller inte bryr sig... ;). Den förra var för mörk och svart. Stilfull ja visst men inte riktigt jag. Det fanns många bakgrundsbilder att välja mellan på olika teman. Det var klurigt att välja.

Min blogg är ingen mat-, rese- eller (tack och lov) modeblogg. Jag har inget tema (även om det ibland skulle vara lättare) för det jag skriver.

Jag skriver. Mer eller mindre bra.

Här kanske jag skulle rannsaka mig själv lite. För vem skriver jag egentligen? Vem är egentligen intresserad? Är det någon som överhuvudtaget läser det jag skriver? Det finns miljontals och åter miljontals bloggar i cyberrymden, så vad är det för speciellt med just den här bloggen?

Det är det inte.
Jag är som alla andra. För det mesta.

/K

Myrplåga

Idag vaknade jag med ett ryck av att det kröp på mig, kittlade lite på armen. En myra.

Jag flög upp och såg att kudden var full med svartmyror. Blää! Äckligt! På väggen bakom mig var fullt av små svartmyror. Jag har haft problem med dem förut.

Älsklingen fixade 2 myrdosor till mig som jag placerade ut på strategiska ställen. Det var ju ett tag sen nu så de har slutat verka.

Och nu har de alltså kommit tillbaka. Myrorna.

Jag har sagt till mig själv att "kommer de in i sovrummet då...". det kändes som sängen var sista stället jag får vara ifred på men inte nu längre alltså..

Alltså, vad har jag i sovrummet som kan locka dit dem? Köket kan jag förstå, där förvarar man både det ena och andra i matväg. Men i sovrummet. Va!?

I don´t get it!

Det känns som de förföljer mig. Jag vet att de inte är farliga och egentligen gör de inte någon skada men jag vill INTE ha dem i sovrummet! Och Inte inomhus!


Jag tror jag väntar med att gå och lägga mig.

/K

Långhelg

Långhelgen har börjat och jag ska bara vara hemma. Idag har jag absolut inte gjort någonting. Jo då, jag sov längre än väntat, käkade frukost sent. Kollade på TV och gick ut på nätet en sväng. Har nog varit uppkopplad hela dagen..
Handlade.

Igår hade jag en ambition att putsa mina sovrumsfönster så att de blir skinande rena. Jag ser knappt ut så smutsiga är de. Tänkte fixa balkongen men det har inte heller blivit av. Började i alla fall plocka bort alla gamla vissna blommor som stått ute hela vintern.

Det är tur att det är en dag i morgon också.

Nu, så här på nattkvisten har jag ont i huvudet och jag vet precis varför.. Jag läste en bok i sängen, kröp ner under täcket och somnade. Älsklingen väckte mig 21.40 när han ringde. Nu har jag varit uppe några timmar till, sett en film på dvd och gosat med katten.

Mina tankar går fortfarande till Erik och den saknad jag och vi i kören känner. Jag kan inte ta in att han inte finns hos oss längre. Jag träffade ju honom så sent som i förra veckan! Dagen innan han dog..

Det känns som tiden är utdragen, som att det var så länge sen jag fick veta, men det har bara gått två dagar.

Jag saknar honom.


KarinC

När det ofattbara bara händer

I dag när jag satt på bussen på väg till jobbet något försenad, ringde min mobil. Det var vår körledare. Jag hörde först inte att det var hon, kopplade inte riktigt. Förstod ännu mindre vad hon sa när hon berättade att Erik i kören gått bort. Det gick inte in.

"Men vad säger du, är han död? Hur då, vad har hänt?"

Jag hade ett behov av att veta hur, vad som hade hänt. Hon berättade det hon visste och sen lade vi på, hon för att ringa vidare och jag för att jobba..

Avdomnad. Hela dagen har jag varit avdomnad, inte riktigt närvarande. Skippade till och med fikat på förmiddagen för att jag inte orkade. Har inte riktigt kunnat tänka klart utan har bara sorterat papper, lagt dem i olika högar för att sedan sortera in dem efter personnummer. Det var ungefär vad min hjärna klarade av idag.

Jag kände inte Erik så bra. Han började sjunga i kören i början på terminen och vi fick genast bra kontakt. En ung man full av livskraft. Han var alltid positiv och glad och han älskade att sjunga gospel det märkte jag. Han kom på varje övning Erik kunde man lita på :), oftast som ensam manlig tenor. Men det brydde han sig inte så mycket om att han var ensam kille i kören, han älskade att sjunga och det var det som var det viktigaste.

Vi höll på att traggla en låt, vi har hållit på med den hela terminen och S, vår körledare började misströsta för att vi aldrig kunde lära oss texten. Jag tycker det är en jättejobbig låt, mest för att jag inte övat hemma på texten så det är ju mitt eget fel att jag inte kan. Förra torsdagen höll vi på och fick väl till det hyfsat. Det kändes roligt och jag tror alla var nöjda med övningen. Erik hade gett sig sjutton på att sätta låten. Som ensam tenor satte han sin stämma klockrent (han hade övat). Nu får den låten en helt ny innebörd och jag ska öva, öva till nästa gång så att jag kan hela texten. Jag ska göra det för Erik för jag tror han vill att vi ska sätta låten.

Vi har konsert i juni och det känns fel att ha den utan honom men på något sätt är han med oss i alla fall. Han kommer i alla fall att finnas i allas vårt medvetande och tankar.

Han finns inte längre kvar hos oss här. Och det är så ofattbart tragiskt och gör mig samtidigt så arg. Det är så orättvist! Jag förstår inte... han var ju bara 25 år.

Jag ser honom framför mig och väntar mig att han ska sitta i fikarummet med handen runt kaffekoppen eller att han ska dyka upp i salen på körövningen och det kommer kännas konstigt att veta att han aldrig mer kommer göra det.

Erik var en fantastisk person och han har helt klart gjort avtryck hos mig och jag kommer minnas honom alltid.

Jag är tacksam att jag fått lära känna honom.


Mina tankar går nu till hans familj, nära och kära.


KarinC

Reflektion

Jösses, det är redan mars... Förstår inte riktigt det. Trodde våren kommit men idag har det snöat igen i Stockholm och den lyser och gnistrar i ljusskenet av gatubelysningen.

Så här kan det ju hålla på in i april... varannan-dag-väder. Ena dagen vår med folk som promenerar, som sitter ute och fikar invirade i filtar eller solar mot en husvägg. Andra dagen snålblåst med snöblandat regn, gator som ligger öde eller med människor som kurar ihop i blåsten.



Jag var inne på Facebook idag och såg foton från en före detta vän till mig. Jag vet inte varför jag fick upp dem eftersom hon inte svarat på min vän-förfrågan. Det var fina bilder och jag blev glad att hon ser ut att ha det bra i livet.

Jag har inte haft någon kontakt med henne på flera år och jag saknar henne. Hon "gjorde slut" med mig och ville inte ha någon kontakt och jag har respekterat det. Visserligen har jag under åren som gått skickat födelsedagskort, bara för att hon ska veta att jag finns här om hon vill och orkar ta kontakt. Men det vill hon inte och det gör fortfarande ont.

Jag blev ledsen och kände hur mycket jag saknade henne eftersom hon under många år var en av mina bästa vänner.

Livet förändras, vänner kommer och går. En del försvinner, andra kommer till. En del av livet antar jag.

Jag hoppas att hon har skapat sig ett bra liv och att hon har allt hon behöver. Det önskar jag henne av hela mitt hjärta.


Nu är det tid att sova.

/KarinC

Update

För er som inte vet, började jag ett nytt jobb inom en förvaltning någonstans utanför Stockholm den 2 december, efter Prag-resan med Miss J.

Och nu har jag alltså fått förlängt, inte med 2 månader utan med 3 månader! Det betyder att jag har ytterligare några månaders jobb med toppenlön ända fram till sista april. :) Efter det får vi se vad som händer... beror på hur långt jag kommit med det jag ska göra. Det är mycket som ska rensas och gallras, det är inte gjort på kanske... 20 år sisådär.

Jag fullständigt badar i papper, det blir 7-8 säckar varje vecka jag slänger. Naturligtvis efter noggrann koll så att det stämmer osv. Jag gallrar ju inte bara rakt av sådär.


Det hela känns mycket bra, jag trivs med arbetskamrater och jag lunchar titt som tätt med kommunarkivarien som varit med och anställt mig. Veckorna går förvånansvärt snabbt även om det ibland känns segt.

Det är redan februari och jag hoppas våren kommer snart och att vi slipper denna kyla som är nu (även om det är bättre med snö och kyla än slask och grått blask). Men jag längtar efter våren!


Och sommaren!



/K

Att drömma sig bort

Film.

Finns det något underbarare (eller det gör det ju...)? Jag såg "Avatar" i Oskarshamn med 3D-glasögon. Filmen var skickligt gjord och jag älskade det blå folket och planeten de var på. Filmen var något förutsägbar men vad gör väl det, den var ju bra! :)

En annan film jag definitivt ska se är "Från Vildingarnas Land". En barnbok med nästan bara bilder. Jag kom ihåg den som barn. Jag hade inte boken själv men har ett vagt minne av bokens många bilder.


KarinC

Nytt år, nya tider

Nu är det nytt år och och nya inlägg kommer, om än kanske något sporadiskt.

Helgerna har varit jättebra, jag har varit i Småland hos älsklingen och det var härligt. Både lugnt och skönt med promenader, utflykter, middagar och fika hos svärföräldrar. Vi hade ändå egen tid, mystid för oss själva.

I helgen kommer han hit, min älskling.

Jag är full av hopp inför framtiden och ser fram emot att dela den med älsklingen.

I dagarna fick jag veta att jag antagligen får förlängt på jobbet där jag arbetat sen december. Jag har fått ett muntligt löfte men jag får nog veta mer detaljer i slutet av veckan. Jag jobbar som arkivarie på en förvaltning och för tillfället gallrar jag och rensar personakter. Det har inte gjorts på säkert 30 år så det blir mycket papper, flera säckar per vecka.

Det är slitigt och ganska monotont eller så har jag bara fått in en rutin. :) Det går framåt, jag ser resultat. Det känns bra.

Mycket bra.


/K