Medvetenhet och lite jävlar anamma!

Det närmar sig med stormsteg... Mindre än en vecka kvar på jobbet där det för övrigt är väldigt turbulent.

Karin har tagit i med hårdanskarna och rutit till ordentligt. Eller egentligen har jag bara påtalat ett antal brister i arkivhanteringen som alla egentligen vet om men ingen med någon hög position vill göra något åt.

Så, nu var det sagt.

Det gör mig otroligt frustrerad och faktiskt skitförbannad att en person på toppen kan sitta och agera stoppkloss. För engagemanget finns där, både enhetschefer och personal vet hur det är ställt med arkivet och är villiga att arbeta för att det ska bli bättre. Men så stöter vi på patrull på högre ort för att det kostar pengar (naturligtvis). Ja det gör det, eftersom arkivet varit så eftersatt i denna förvaltning så länge. Sköter de inte sina handlingar som det är ålagt dem, blir det i slutändan problem och det kostar. Men de ser bara så lång näsan räcker.


I torsdags fick jag svart på vitt veta att jag ska lära upp en ny person. Jag hade innan påtalat att det var väl fräckt av dem (cheferna) att komma när det är mindre än en vecka kvar och begära att jag ska lära upp någon. De har vetat sen i mitten av september att jag ska sluta, varför tog de inte tag i det då?

Jag har kämpat och slitigt och får sen höra att: Karin det är viktigt att du lär upp den här "arkivarien" (de tror att alla som arbetar eller ska arbeta i ett arkiv är arkivarie) så mycket som du hinner. Annars har ju allt ditt arbete varit förgäves

Men vad säger mänskan? Så allt mitt slit med rensning och gallring av deras 30 år gamla handlingar, upprättande av den fysiska ordning i arkivet och lathundar för dokumenthantering, utbildning till personal osv. betyder ingenting?!

Jag ska hålla ut och jag har rört om i grytan och det var ju det jag ville. Eller hur? Medvetenhet och lite jävlar anamma!


Over and Out

/K