Kattbekymmer

Kissen mår inte alls och har kräks och skitit löst om vartannat idag. Stackars liten, hon tar i med hela kroppen när hon kräks, ja ni vet ju själva hur det är..

Jag började nästan gråta.

Nu ligger hon på fönsterbläcket i solen och har det rätt så gött. Jag är orolig, jag vet att hon är gammal och sjuk.

Jag märker ju hur de lägger fram det, föräldrarna. Pappa pratar om mina kusiners hund som är gammal och sjuk och hur de ställer in hela familjen på att hunden kommer avlivas. Jag vet att han tycker att jag ska avliva min katt. Mamma pratar också om det, fast hon är mera subtil i sitt tilltal och nämner att katten är ju gammal och sjuk (precis som om jag inte vet det).

Alla pratar om att jag ska avliva katten och hur det skulle underlätta för oss med L som dels är allergisk och dessutom har hund.

Hur ska det gå? Hur ska det gå?

Jag tycker att de (läs: mina föräldrar) lägger sig i lite väl mycket. Jag får ännu mer dåligt samvete åt alla håll och kanter, ännu mer än jag redan har och de spär på det. Jag vet att det är omtanke och att de är oroliga, men L och jag har gett oss dän på att det ska funka och gör det inte det så får vi ta det då.

Klart jag ser att hon mår sämre och sämre trots nytt foder och medicin och det är ju åt det hållet det barkar. Men jag orkar inte ta i det nu!

Jag orkar inte det!

/K