När det ofattbara bara händer

I dag när jag satt på bussen på väg till jobbet något försenad, ringde min mobil. Det var vår körledare. Jag hörde först inte att det var hon, kopplade inte riktigt. Förstod ännu mindre vad hon sa när hon berättade att Erik i kören gått bort. Det gick inte in.

"Men vad säger du, är han död? Hur då, vad har hänt?"

Jag hade ett behov av att veta hur, vad som hade hänt. Hon berättade det hon visste och sen lade vi på, hon för att ringa vidare och jag för att jobba..

Avdomnad. Hela dagen har jag varit avdomnad, inte riktigt närvarande. Skippade till och med fikat på förmiddagen för att jag inte orkade. Har inte riktigt kunnat tänka klart utan har bara sorterat papper, lagt dem i olika högar för att sedan sortera in dem efter personnummer. Det var ungefär vad min hjärna klarade av idag.

Jag kände inte Erik så bra. Han började sjunga i kören i början på terminen och vi fick genast bra kontakt. En ung man full av livskraft. Han var alltid positiv och glad och han älskade att sjunga gospel det märkte jag. Han kom på varje övning Erik kunde man lita på :), oftast som ensam manlig tenor. Men det brydde han sig inte så mycket om att han var ensam kille i kören, han älskade att sjunga och det var det som var det viktigaste.

Vi höll på att traggla en låt, vi har hållit på med den hela terminen och S, vår körledare började misströsta för att vi aldrig kunde lära oss texten. Jag tycker det är en jättejobbig låt, mest för att jag inte övat hemma på texten så det är ju mitt eget fel att jag inte kan. Förra torsdagen höll vi på och fick väl till det hyfsat. Det kändes roligt och jag tror alla var nöjda med övningen. Erik hade gett sig sjutton på att sätta låten. Som ensam tenor satte han sin stämma klockrent (han hade övat). Nu får den låten en helt ny innebörd och jag ska öva, öva till nästa gång så att jag kan hela texten. Jag ska göra det för Erik för jag tror han vill att vi ska sätta låten.

Vi har konsert i juni och det känns fel att ha den utan honom men på något sätt är han med oss i alla fall. Han kommer i alla fall att finnas i allas vårt medvetande och tankar.

Han finns inte längre kvar hos oss här. Och det är så ofattbart tragiskt och gör mig samtidigt så arg. Det är så orättvist! Jag förstår inte... han var ju bara 25 år.

Jag ser honom framför mig och väntar mig att han ska sitta i fikarummet med handen runt kaffekoppen eller att han ska dyka upp i salen på körövningen och det kommer kännas konstigt att veta att han aldrig mer kommer göra det.

Erik var en fantastisk person och han har helt klart gjort avtryck hos mig och jag kommer minnas honom alltid.

Jag är tacksam att jag fått lära känna honom.


Mina tankar går nu till hans familj, nära och kära.


KarinC