En del... av sommaren

Festbordet på berget var dukat med sill, potatis, ål, pappas köttbullar, och farmors böcklinglåda, öl, nubbe och champange. Vi hjälptes alla åt att få det fint. Och jag hade bett de högre makterna om solsken och det fick vi, nästan... Alla 26, vuxna och barn satt tillsammans vid långbordet. Farbröder och fastrar, kusiner med sina barn.
Det var varmt, solen sken och jag hade mina solglasögon på mig.

Solen värmde mitt ansikte som glittrade i kapp med vattnet nedanför. Jag pratade lite med henne och med honom och höll i U:s hand emellanåt för vi hörde ju liksom ihop. Och det var första gången han träffade min familj.

Pappa var glad på sin födelsedag och blev uppvaktad av alla. Nästan alla var där.

Någonstans i mitten av middagen började det blåsa upp och det kändes som det skulle bli regn. Farbror och kusiner hämtade snabbt stor pressening som de spände upp över långbordet. De klättrade på stegar och for upp i tallen och spännde fast den ordentligt. Och snart kom en störtskur. Det fullkomligt öste ner. Men de flesta satt under presseningen och var torra. I alla fall var maten torr och det var det viktigaste. Jag hade två solparasol ovanför mitt huvud så jag var nästan torr och efter att ha sprungit in i friggen och hämtat regnjackan så var allt bara finfint. Så där satt vi i hällande regn och sjöng nubbevisor. Ett och annat tal hölls väl också. Jag hade inte förberett något och sa därför heller inget.

Men jag njöt. Jag njöt av värmande möten mellan de som var där och av att bara få vara. Där. Just då.

På söndagen var det varmt och strålande sol. Jag läste bok på bryggan och badade i 16-gradigt vatten. Med bastuhjälp. Det var svårt att komma i, men andra försöktet gick. Jag har blivit en riktig fegis. När jag var barn simmade jag under vattnet, gjorde kulleryttor och stod på händer. Jag kunde vara i hur länge som helst.

"Pappa, titta då! Hallå, titta!" "Mamma! Mamma! Kolla på mig! Men kolla då!"

Nu stod jag alldeles för länge på badstegen tills modet gick ur mig och jag fick gå in i astun igen. Benen kändes som stumma stockar. Andra omgången peppade jag mig själv till mantrat:

UT, I, UPP! Bara för att klara av det. Och precis när jag släppte taget och föll ut i vattnet skrek jag: Nej! Jag ångrar mig!" Fast då var det för sent och jag var redan blöt.

Fast det var skönt... efteråt.

/KarinC

ps: Bilden är lånad --> härifrån <--