Och så är det plötsligt helg, igen.
Tiden går så fort så fort att jag ibland undrar vad den egentligen tar vägen. Går den framåt eller bakåt? Varje fredag är jag lika förvånad eftersom det mitt i veckan ibland kan kännas långsamt som att tiden inte alls går framåt. Timmarna sniglar sig fram och jag funder över vad jag egentligen gjort under dagen. Jo då visst jobbar jag men som med allt annat, ibland fastnar jag med något och det krävs tid och lite klurerier för att komma vidare men när jag gjort det då går det oftast med en väldig fart.
Att arbeta med att ordna och förteckna arkiv är inte alltid det lättaste. Jag stöter på alla möjliga problem eller utmaningar. Jag försöker se det som utmaningar. Det känns bra när jag kommer vidare och arbetet går framåt. Sen att det ibland inte går att jäkta fram ett resultat, är en annan sak. Det får ta sin tid, den tid som behövs.
Idag är det varmt och soligt och plötsligt är det sommar! Juni. Jag har suttit och ätit frukost på fina balkongen och läst Amnesty Press. Senare ska jag träffa Miss G för en fika på söder. Har inte träffat henne på ett tag så det ska bli roligt.
Och så ser jag gravida överallt! Och jag känner att min egen biologiska klocka ticktar något aldelles förfärligt. Om jag ska ha barn så är det nu för snart är jag för gammal (fast jag känner mig väldigt ung). Mina grannar ska bli föräldrar här i dagarna och jag ber till Gud att allt går bra. Jag VET att det gör det. En före detta arkivkursare fick sitt andra barn för någon vecka sen och jag tror jag drömde att ytterligare en kusin var gravid. De är väldigt produktva, mina kusiner. Det är nästan bara jag och mina syskon kvar som inte har några barn. Och eftersom jag ju är yngst så ligger det kanske på mig... Min bror och hans flickvän, nej de skaffar sig nog en hund i stället. Jag tror inte att bror vill ha några barn. Syster, hon vill ha barn det vet jag men hon är 5 år äldre än vad jag är (visserligen finns det andra sätt att få barn på).
Då är det bara jag kvar.
Min pappa hintade någon gång att hoppet låg på mig för att han skulle bli morfar. Jag tror visserligen han skämtade men lite allvar var det säkert. Det känns nästan som det är en tävling familjerna emellan... fast det är ju bara dumheter. Mina kusiner på mammas sida har inga barn alls. Fast de är inte lika många. Jag och mina syskon utgör hälften av kusinskaran där.
Nej, jag får ta livet som det kommer. Och hur vet jag att U är den rätta mannen för mig och vill jag att han ska bli far till mina barn? (Han skulle få hybris om han läste det här... eller inte).
Och just nu fick jag reda på att mina grannar fick sin son i måndags! Åh vad glad jag blir!
Är inte det lycka så säg!
/KarinC
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar