Mardrömsnatt

Jag drömde mardrömar i natt.

Kanske inte så konstigt eftersom jag matade hjärnan med den ena filmen efter den andra. "Suspect Zero" om massmördare, "Silent Hill" om ehh spöken? och/eller ren skär ondska och till sist lättviktaren "Road House" med Patric Swayze från 80-talet där de pucklar på varandra utan att få en skråma. Efter tre sparkar mot mjälten och några hårda slag mot käken så reser de sig upp igen och Patrickponken var lika fräsch dagen efter trots att han fick stryk genom hela filmen. Hur hans kropp hann återhämta sig är ett mysterium.

I alla fall, allt detta mischmasch-film-tittande resulterade i kusliga drömmar i en kombination av de tre.

Silent Hill var en konstig film. Inte särskilt bra och den gick inte ihop för mig. Vem var egentligen dotter till vem? Fattade aldrig det. Dessutom påminde filmen mig om ett X antal andra filmer med långhåriga kusliga flickor med död blick och ryckiga rörelser. The Ring, The Grudge, Dark Water. Men visst hade den sina kusliga ögonblick, allt det där springandet i en öde stad med någonting krypande hotfullt som vill en illa och framförallt som vill ens barn illa. Dessa mödrar utstår vilka fasor som helst för att rädda sina barn. Att de inte blir galna med det samma utan behåller sin sans är rätt otroligt. Själv skulle jag säkert ha dött av skräck för länge sen... om det varit på riktigt alltså.

Fast om jag skulle rädda mitt barn, kanske jag också skulle klara av alla de hemskheter de råkar ut för? En förälders kärlek för sitt barn är den starkaste kärleken som finns tror jag, och nog skulle de flesta mödrar (i det här fallet) göra vad som helst för att rädda sitt barn?