Bakslag

Jag visste det!

Att jag skulle hållit mig hemma i onsdags från jobbet! Att jag inte efter jobbet skulle träffat kompis och sen senare åkt till mamma som ligger på sjukhus!

Jag skulle lyssnat på min kropp som sa till mig klart och tydligt: "Jag är inte riktigt frisk än och ska hålla mig hemma!" Men nej då, jag ignorerade alla signalerna. Jag ignorerade tröttheten.

Jag och J käkade efter att vi hade gått och kollat resebyråer inför stundande resan i sommar. Vi käkade på ett uruselt ställe och jag funderade på vad min mage kanske kunde tänkas tåla efter den oöma behandlingen den fått i helgen. Toast med mozarellaost och parmaskinka. Det lät bra, lagom lätt och milt sådär. Så när min mat (eller vad det nu var) kom in såg jag en halvsunkig sallad med torr gurka och tost med massor av pesto på... ajajaj. Fick i mig, ja inte ens hälften. Det var synd det för jag var vansinnigt hungrig efter att inte ha ätit någonting under flera dagar och precis börjat äta lite dagen innan. Visst hade jag ätit på jobbet också, men så värst mycket var det ju inte.

Jag skulle åkt hem. Var så vansinnigt trött men jag ville träffa mamma, hade sett fram emot det. Tagit med mig cd-skivan till present också. Och jag var ju frisk visst var jag, hade ju jobbat idag.

Åkte till sjukhuset, rätt förvirrad. Irrade omkring ett tag innan jag hittade dit. Mina syskon var där och skulle precis gå när jag kom.

Mamma låg i sängen, såg ut som vanligt fast trött och hade ont. Jag satte mig på stolen och vi pussades på avstånd. Hon visste ju att jag varit sjuk... vi pratade lite och jag gav henne cd:n. Sen gick vi ut och fikade i allrummet.

Jag minns inte vad vi pratade om.

Tillbaka på rummet, snart dags att gå...

då jag känner mig en aningens illamående. Bråttom får jag, säger hejdå på avstånd. hela tiden på avstånd. Skyndar mig därifrån.

Tar mig hem däckar i sängen klockan är strax efter nio somnar.

Strax efter midnatt vaknar jag igen och peston och allt helvete kommer upp igen. Springer från sängen till toaletten hela natten. Feber. Sover mig igen hela torsdagen. Dricker skedvis ett glas vatten under dagen. Något annat är svårt att få i sig.

Oron och skulden är svår. Det är svårt att skriva, är som en bekännelse. Har jag smittat min nyopererade mamma med maginfluensa så förlåter jag inte mig själv. Och det lär ingen annan heller göra. Jag såg alla hemskheter framför mig.

Visserligen kramades vi inte men jag fick en plötslig kram av min bror och så kanske han blir smittad och så smittar han henne för han träffar henne oftare och då är det i alla fall mitt fel och hon kanske dör!!

Och där är det där ordet jag är så rädd för. Det är det som det egentligen handlar om.

Jag är rädd att mamma dör.
Jag är rädd för att själv dö.

Vi ska alla den vägen gå, det vet jag ju. Och kanske behöver jag bli påmind om det. Att livet ju är förgängligt.



KarinC