Hua!

Finns det något värre än att se sig själv på film? Eller höra sin röst inspelad?

Redan som barn kommer jag ihåg hur det var, hur jag tyckte jag lät på inspelningsbandet. Och det värsta var när folk sa: "Ja men du låter ju sådär!" Och man insåg att det var så, fast det hörde ju inte jag eftersom jag ju hör mig själv från, ja insidan.

Jag har spelat in lite med min mobilkamera och U har fått agera intervjuobjekt, dessvärre hörs ju min röst också och ja, jag tycker bara det låter så hemskt! Nu är jag rätt självkritisk men och jag borde kommit över det där och förlikat mig med tanken att det faktiskt är min röst, så som andra hör den och att de antagligen inte alls tycker den är så fjösig som jag tycker.

Jag hör bara mitt flams trams och mitt hoo hoo ho-skratt och att jag liksom snubblar på orden.

Nu till det som väckte dessa tankar. Jag har sett en kort film (webbtv) från körens Releasekonsert i mars. Som tur är syns jag inte så tydligt och jag ser väl inte så illa ut egentligen.

Men i det här klippet förstår jag verkligen vikten av att le när man uppträder. Att se glad ut! Att inte bara sjunga glädje utan att vara glädje! Nu pratar jag inte bara om mig själv utan om kören som helhet. Vi rör oss stelt och liksom ryckigt och vi ser (över lag) inte glada ut!


Joy is the glory heaven lalali laa lai... *mutter, mutter, grr, mutter*


Det kan vara väldigt nyttigt också att se sig själv på film, då ser man saker som går att ändra på om man själv vill. Jag kan bara prata för mig själv, men jag ska hädanefter tänka på att se glad ut och det får gärna vara påklistrat bara jag inte ser sur ut!

/K



ps: Oki, nu har jag tittat på det en gång till och det är kanske inte så farligt... jag ser flera stycken i kören som faktiskt är ganska så glada. Det var kanske bara chocken över att se oss på tv sådär.

Nu måste jag äta, huvet snurrar. Men jo jag har ätit idag.