Jag har ett hjärta som tynger. Neråt, neråt mot marken. Det ligger stilla i bröstet av rädsla att det ska göra ont, vara för smärtsamt.
Om jag rör på mig kanske det går sönder. Kanske blir jag ännu mer ärrad än jag redan är?
Här inne är det varm och mörkt, men det pulserar fortfarande. Ljuset finns där i mörkret, någonstans.
Om jag lyssnar inåt kanske jag förstår.
Tystnad är mer skrämmande än hårda ord, för i tystnaden kan jag inte nå dig. Du ser mig inte, bryr dig inte om jag går eller stannar kvar.
/KarinC
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar