I morgon bär det av!

Idag har mamma varit här och vi har slängt säck efter säck med gamla teckningar, pyjamasar som Karin hade när hon var 7 år och så. Hur gulligt som helst och jag utbrast var och varannan gång: "Åhh den häär...." Sen slängde jag den. För enda gången jag får den där nostalgikänslan är när jag flyttar för det är då som tillfälle ges att gå igenom det man har i sina gömmor.

Tavlor är invirade i lakan och handdukar och köksattiraljerna är nedpackade i papperskassar.

Hur ofta flyttar man egentligen? Jag har flyttat 3 gånger på 17 år... Men så har jag ju samlat på mig både det ena och det andra också.

I morgon kommer LG och då går flyttlasset neråt landet.

Jäklar! Nu måste jag till veterinären och köpa kattmat till kissen! Glömde det...

Hej så länge!

/K

Kattbekymmer

Kissen mår inte alls och har kräks och skitit löst om vartannat idag. Stackars liten, hon tar i med hela kroppen när hon kräks, ja ni vet ju själva hur det är..

Jag började nästan gråta.

Nu ligger hon på fönsterbläcket i solen och har det rätt så gött. Jag är orolig, jag vet att hon är gammal och sjuk.

Jag märker ju hur de lägger fram det, föräldrarna. Pappa pratar om mina kusiners hund som är gammal och sjuk och hur de ställer in hela familjen på att hunden kommer avlivas. Jag vet att han tycker att jag ska avliva min katt. Mamma pratar också om det, fast hon är mera subtil i sitt tilltal och nämner att katten är ju gammal och sjuk (precis som om jag inte vet det).

Alla pratar om att jag ska avliva katten och hur det skulle underlätta för oss med L som dels är allergisk och dessutom har hund.

Hur ska det gå? Hur ska det gå?

Jag tycker att de (läs: mina föräldrar) lägger sig i lite väl mycket. Jag får ännu mer dåligt samvete åt alla håll och kanter, ännu mer än jag redan har och de spär på det. Jag vet att det är omtanke och att de är oroliga, men L och jag har gett oss dän på att det ska funka och gör det inte det så får vi ta det då.

Klart jag ser att hon mår sämre och sämre trots nytt foder och medicin och det är ju åt det hållet det barkar. Men jag orkar inte ta i det nu!

Jag orkar inte det!

/K

Medvetenhet och lite jävlar anamma!

Det närmar sig med stormsteg... Mindre än en vecka kvar på jobbet där det för övrigt är väldigt turbulent.

Karin har tagit i med hårdanskarna och rutit till ordentligt. Eller egentligen har jag bara påtalat ett antal brister i arkivhanteringen som alla egentligen vet om men ingen med någon hög position vill göra något åt.

Så, nu var det sagt.

Det gör mig otroligt frustrerad och faktiskt skitförbannad att en person på toppen kan sitta och agera stoppkloss. För engagemanget finns där, både enhetschefer och personal vet hur det är ställt med arkivet och är villiga att arbeta för att det ska bli bättre. Men så stöter vi på patrull på högre ort för att det kostar pengar (naturligtvis). Ja det gör det, eftersom arkivet varit så eftersatt i denna förvaltning så länge. Sköter de inte sina handlingar som det är ålagt dem, blir det i slutändan problem och det kostar. Men de ser bara så lång näsan räcker.


I torsdags fick jag svart på vitt veta att jag ska lära upp en ny person. Jag hade innan påtalat att det var väl fräckt av dem (cheferna) att komma när det är mindre än en vecka kvar och begära att jag ska lära upp någon. De har vetat sen i mitten av september att jag ska sluta, varför tog de inte tag i det då?

Jag har kämpat och slitigt och får sen höra att: Karin det är viktigt att du lär upp den här "arkivarien" (de tror att alla som arbetar eller ska arbeta i ett arkiv är arkivarie) så mycket som du hinner. Annars har ju allt ditt arbete varit förgäves

Men vad säger mänskan? Så allt mitt slit med rensning och gallring av deras 30 år gamla handlingar, upprättande av den fysiska ordning i arkivet och lathundar för dokumenthantering, utbildning till personal osv. betyder ingenting?!

Jag ska hålla ut och jag har rört om i grytan och det var ju det jag ville. Eller hur? Medvetenhet och lite jävlar anamma!


Over and Out

/K

Ibland blir det inte som man tänkt sig

Jag har tömt nästan hela bokhyllan, bara lite kurslitteratur och lite prylar kvar. Vi hade tänkt att ha en intensiv packhelg L och jag och dessutom var vi bjudna på födelsedagsfika på lördagseftermiddagen.

Men så blev icke fallet..

Jo då, L var på väg på lördagsmorgonen, vi hade planerat så att han skulle vara här ungefär vid 10.00-10.30. Han ringde först för att han blev försenad på olika sätt, en kollega till L glömde isterband som vi hade lovat ge till några personer på födelsedagsfikat och så fick han åka in en extra sväng till Västervik för det. När han var strax om Norrköping ringde han igen, då var klockan 10.45.

Bilen krånglade. Han var tvungen att vända och hitta en bilmekaniker som kunde lokalisera vad det var för fel. Jag kan ingenting om bilar men det var någon slang som var trasig och det kom luft i stället för bensin typ.. Så om han körde och inte stannade någonstans på vägen kunde han klara sig utan att få motorhaveri.

Så han fick vända om igen. Snopet. :(

Biljävel.

Jag packade sista bananlådan själv och åkte på födelsedagsfikat själv. Det var jättetrevligt. Jag hade inte ätit på sen frukost och klockan var 15.00. Jag åt mig mätt på paj och kaffe. Det går ju det med. Sen blev jag och några till uppbjudna till lägenheten där vi tittade på foton från J och S bröllopsresa och jag var ju lite hungrig så jag fick ost och kex. Champagne och vin blev det också.

Det blev rätt sent.

I alla fall. Det blev så att L lånande en Rover från en kompis och kom upp vid 10.30-tiden idag för att lasta bilen full med grejer. Han hade med sig flyttkartonger så att jag kan packa själv. Kruxet är att han inte kan vara här eftersom jag har katt och han är kattallergiker. Han fick bära och jag får packa.

Vi käkade lunch vid 12 och sen åkte han tillbaka hem med bilen full med mina grejer. ara flyttkartonger än så länge, inga möbler. Det blir nästa helg. Håll tummarna för att bilen eller något annat inte händer då!

Det ordnade sig ju, vi blev besvikna men det är ju bara att gilla läget liksom.


KarinC

Flytttankar

Jag har bott i Stockholm och i samma lägenhet söder om söder i 17 år. Det är en lång tid. Jag har trivts bra men har känt ett bra tag att jag är mätt på Stockholm. Och nu är det alltså dags. Att flytta. Från stan till landet.

Den 23-24 oktober går flyttlasset till Småland. Jag har fått fast jobb som länsarkivarie och börjar arbeta 25 oktober.

Det gick snabbt, veckan efter L och jag var i Nice var jag på intervju. Det var 15 sökande allt som allt till tjänsten och vi var fyra som kom på intervju. Jag tyckte själv inte att det gick så bra. Nervositeten slog igenom och det kändes som jag upprepade mig själv.

Efteråt var jag helt slut. Åkte tillbaka till Stockholm på kvällen eftersom jag skulle arbeta dagen därpå.

Som sagt, jag kände att: "...det där gick ju inte så bra...Jag får det säkert inte" (nu har ju Karin en tendens att vara alldeles förfärligt självkritisk...) Men veckan efter ringde de och hälsade mig välkommen till mitt nya jobb. Jag var i chock 2 veckor efter det. :)

Sen har det bara rullat på, med förlovning och förberedelser för flytt, samtidigt som jag vill göra ett bra avslut på mitt nuvarande arbete och hinna med så mycket det bara går. Fast det är ju ingen idé att börja med några stora projekt förstås.

Igår var min bror här och vi packade ner Rosental-porslin och kristallglas i banankartonger och baxade ner några gamla datorer jag hade på vinden som skulle slängas. Tungt som tusan (många trappsteg var det...) som tur var hade vi pirra.

Idag har jag fortsatt att packa böcker, vaser och blomkrukor. Elva banankartonger och jag har inte ens tömt hälften av lägenheten... Det tar sån tid! Och jag har så mycket prylar! Uähh!

Jag har i alla fall tre veckor på mig innan jag flyttar och lägenheten kommer jag inte hyra ut förrän till jul eller till årsskiftet. Så egentligen är det ingen panik, jag blir bara otålig och frustrerad.


Egentligen är allting jättebra. Det är bara det att, det är stora saker på gång och jag hinner inte riktigt med och känner mig stressad.


Nu ska jag kolla på film, om jag kan se något för alla flyttkartonger... ;)


/KarinC

Ringbärare

Vi lyckades hålla det hemligt i drygt en månad. Det var svårt och jag försa mig nästan häromdagen till min mamma.

Men nu är det "Out In The Open" och gratulationerna låter inte vänta på sig, mest på Facebook eftersom det är där man numera får reda på saker och ting om folk. Jag har ringt runt till föräldrarna så att de inte ska få höra det från någon annan i tredje hand.


L och jag förlovade oss på en takterrass i Nice med månen som vittne. Veckorna som gått har varit långa och jag har längtat, längtat till vi ska få ringarna. Jag har under en månad känt att det fattas något på ringfingret. Men nu sitter den där och det känns helt rätt.

Jag putsar på ringen hela tiden, vill inte att den ska bli kladdig. :) Lite lustigt faktiskt....

Idag har jag röjt på vinden och då tog jag faktiskt av mig den eftersom jag inte ville den skulle bli repig.


Det känns mäktigt. och jag är lycklig.
Livet är underbart.


/KarinC

Nice e Nice!

Jag håller på att packa. Älsklingen och jag åker till Nice på torsdag!

Jag har tvättat hela morgonen och förmiddagen och funderar på vad jag ska ha med mig. Vilka toppar och klänningar som ska få äran att åka med utomlands. Jag packar alltid för mycket! Mestadels kläder... av någon anledning.

Jag hoppas att vädret kommer vara lagom varmt, sådär en 25-30 grader varmt, inte mer inte mindre. Tittade just på väderprognos och det ser ut som det blir växlande molnighet, mestadels sol mellan 20-30 grader varmt.

det praktiska är fixat, det har älsklingen gjort. Jag behöver bara tänka på pass och fickpengar. Och vad jag ska ha med mig i väskan. Det är nog det största problemet haha. Vad ska Karin ha i väskan. Och hur ska hon inte få plats med något i den. ;)

Jag vet inte så mycket om Nice. Jo då, det ligger på franska Rivieran och där håller det "fina" folket till, de med yacht värda 5 miljoner och uppåt. Shopping finns där såklart och jag har en känsla av att det kan vara dyrt (eller så dyrt som du gör det).

Vi har hyrt en bil och ska bila runt lite. Det ska bli såå härligt! Att komma bort, se något annat. Höra ett annat språk och uppleva en helt ny atmosfär. Jag ser så mycket fram mot det.

Ska bli underbart.


Haha! Kanske ska tillägga att det inte är Älsklingen på bilden utan allas vår Borat. Om ni nu missat det alltså... ;)


/K