London Nytt

En vecka sen. Tiden går så snabbt! För en vecka sen var jag i London med kören! Minnen, minnen. Roliga, medryckande minnen.

Musiken. Musiken, Sången, Gäldjen, var det viktigaste. Att stå på scenen framför en fullsatt gospelkyrka i södra London med människor som dansade, klappade i händerna och sjöng med så hjärtat brast. För att vi stod där. En vit gospelkör från Sverige. De var rätt skeptiska har jag förstått men sen rev vi av låten "Giants" så taket lyfte!

Efteråt fick vi höra: "Ah you were briliant!" "Realy realy good" osv.

och så kvinnan som kom fram till mig efteråt, hon tog min hand tryckte den och sa:

"God bless you, God bless your singing" och jag log mot henne, tryckte hennes hand och sa "Thank you".

Det är sånt jag vill komma ihåg, de där ögonblicken. Responsen. Det där omedelbara. Den får vi inte i Sverige, tyvärr. Om jag ska generalisera lite (men någon sanning ligger det nog i det) så är svenskar över lag rätt stela och rädda att göras bort sig.

"Inte kan jag väl klappa i händerna, i alla fall inte så mycket... Och att ställa sig upp och dansa är det inte tal om, bara under protest, om jag blir tvingad".


Jag tänkte på det när vi hade vår konsert här i Sverige i torsdags... att ingen log i publiken och folk satt ner, rörde inte på sig alls. Jag såg inte ens en vippande fot. Det får mig att börja tvivla på om de överhuvudtaget ville vara där.

Men det troliga är nog att det är en kulturell grej. Den svarta befolkningen i Londons förort lever i gospelmusiken på ett helt annat sätt än vad vi gör. De lever och andas den.

Det är inte så här. Svenskar ska vara aldelles för lagom. Får-inte-sticka-ut-Tänk-om- någon-ser-mig? (Vem bryr sig, säger jag).