Det var det sånt där oidentifierbart dunk i ljumma natten. Jag kunde inte lokalisera var ljudet kom från, öppnade fönster åt båda hållen för att höra om det kom utifrån och att ekot fortplantade sig mellan husen, men det var inte det.
Jag låg i sängen och till sist gnisslade jag tänder av frustration och irritation. Sova, jag vill sova! Klockan är snart midnatt en vardag och jag ska upp klockan 06.00. Jag öppnade min ytterdörr och lyssnade med örat mot granndörren och jovisst var det därifrån det kom. Såklart. Det är inte första gången.
Jag ringde på.
Det blev tyst.
Ingen öppnade.
Jag muttrade (rätt högt): "Så jäkla patetiskt att inte våga öppna dörren". och precis när jag skulle stänga min dörr så öppnades den och en yngling tittade ut.
"Skulle ni kunna sänka musiken, jag försöker sova. Det är rätt lyhört".
"Är det så alltså?" blev svaret.
"Öh ja".
Typiskt att tjejerna som bor i lägenheten inte vågade öppna själva utan skickade fram en pojkvän.
Trodde de att de skulle få spö eller?
Nästa gång kanske...
/K
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar