Självrespekt

Tänk att det kan skifta så snabbt.

Livet.

Ena stunden är det för jävligt för att i andra stunden vara jättebra. Däremellan finns "okej" som är det vanligaste känsloläget. Just nu mår jag bra, jag har jobb, vännerna finns omkring mig och min familj. Katten är här och så U förstås. Så i det satora hela är det faktiskt väldigt bra.

Ändå känner jag mig just nu väldigt hudlös. Kanske för att filmen jag just tittat på berörde mig så starkt. Jag kände inte det först, tyckte den var sådär. Men ämnet berörde mig eftersom jag själv varit med om det.

Att bli våldtagen.

Känslorna kommer tillbaka igen och kroppen känns tung och lätt på en gång. Jag får lite svårt att andas och snart kanske jag börjar gråta trots att jag en gång för alla gått igenom smärtan, sveket, sorgen, skräcken flera gånger om. Trots att det är över 10 år sen.

Tiden.

Det var länge sen. Och jag har gått vidare. Jag vågar numera gå in i relationer och jag vågar stanna kvar. Jag springer inte. Flyr inte från det som gör så ont och är så smärtsamt.

Jag står kvar.

Jag är inte samma person jag var då. Jag identifierar mig inte med det som hände. Inte nu längre. Det har visserligen hänt och jag kan inte göra någonting åt det. Men jag är inte våldtäkten!

Jag är en kreativ, kännande, varm och fantastisk kvinna som är värd både kärlek och respekt! Det ena utesluter inte det andra. Aldrig någonsin. Det är för många en självklarhet. Men i många år levde jag i tron att jag inte var tillräckligt värdefull.

Självrespekt.

Det är där det börjar.

/KarinC