"Jag vill åka hem nu.
Sitter på jobbet och är ledsen, ledsen och trött.
Blev osams med U igår kväll. Visserligen fick jag ett sms i förmiddags där han bad om ursäkt för sitt humör igår kväll. Jag har inte svarat.
Han var så arg igår, fast mest trött kanske och så tog han ut det på mig. Vi som hade planerat att resa någonstans tillsammans, men det blir nog inte så nu. Jag tappade lusten till det. När han blev så där arg på mig och kallade mig för trög och dum så blev jag ledsen och arg och sa det till honom också. Då fortsatte han och tog vändan en gång till varför han tyckte det.
Jag fick nog och sa att nu fick han åka hem, för jag skulle sova.
Han fortsatte med att säga att ”vi får kolla på resor någon annan gång” och jag svarade att ”Det tror jag inte”.
”Nä det blir nog för dyrt kanske...” tyckte han.
”Nej det är inte det. Jag har tappat sugen att åka någonstans med dig. Jag vill inte längre”.
Snabbt, snabbt tog han på sig ytterkläderna och stod vid ytterdörren. Jag stod så långt ifrån jag kunde komma. Ville inte vara nära. Jag ville inte låtsas att allt var bra med en puss eller ett käckt ”Hej då sov så gott!”. Han sa hej och jag mumlade hej tillbaka. Dörren stängdes och jag stod stilla ett tag, andades knappt.
Sen kom tårarna. Och jag grät när jag gick till sängs. Låg med händerna framför ansiktet och det var skönt, skönt att gråta. Jag har inte gråtit på flera månader."
----------------
Han ringde för några timmar sen och visste inte vad han skulle säga. Skämdes. Vi pratade om det och jag började analysera och psykologisera mig själv i stället för att bara acceptera mina känslor och att jag faktiskt blev sårad, ledsen och arg.
Jag har kommit in i någon slags negativ spiral igen, gamla vanor sitter i och kan vara svåra att bryta.
Men jag ska.
I morgon blir det bättre och jag är nöjd och glad igen. Detta var bara en tillfällig svacka.
/KarinC
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar