Livskvalité

Idag har vi grillat korv vid en sjö i närheten där vi bor. Våren känns i luften och solen lyste varm i ansiktet när jag satt på bryggan och tittade över det fortfarande frusna vattnet. Vassen vajade i vinden och jag kunde slappna av på ett helt annat sätt än tidigare. Närheten till naturen, vattnet och skogen är för mig livsviktig och jag får lugn och ro i själen. Livskvalité.

KarinC

Blogga från mobilen

Härligt, då kan jag skriva när som. :) får se hur det funkar.

Går det att lägga till bilder tro?

Här är vår kära hund med sin kompis bläckfisken.
Nej det gick inte... Går det utan bild månne?
KarinC

Det där med kreativ insikt

Det var nu väldigt länge sen jag skrev något i bloggen överhuvudtaget och en hel del har hänt sen jag skrev sist, i alla fall känns det så.

Under en rätt lång period har jag liksom känt mig "ur kurs". Livet har gått sin gilla gång både på jobbet och hemma och det har varit bra men jag har känt att det är något som fattas - en frustration av något slag, som en förlamning kanske. Jag står och stampar och stampar men kan inte riktigt bena ut vad det är - för allt är ju jättebra.

Jag bor i världens bästa by, jag har en underbar ömsint och förstående make och världens gosigaste hund samt  ett stort hus att bo i. Arbetet är för det mesta bra och jag får saker och ting gjorda. Vännerna finns inpå knuten även om både mamma och bästa väninnan är i Stockholm och det känns ju sisådär men, det funkar. Visst saknar jag Stockholmspulsen ibland, att träffa bästa kompisen ute och kunna ta en Latte på söder men återigen, Stockholm finns ju kvar.

Så vad är det då?

I början av denna vecka kände jag mig extra rastlös, den där oron i både kroppen och själen. Så läste jag någonstans att Carolina Gårdheim - Kretaiv Insikt har startat en blogg (adressen dit hittar du under rubriken "Andra bloggar"). Carolina Gårdheim är en stor inspiratör och jag har följt henne och Kreativ Insikts framgångar ända sen de startade.

Jag fick en vansinnig lust att skriva. Det var som en djur som kraffsade på insidan av mig själv, som behövde komma ut. Och just där tror jag att jag fick svaret - som jag kanske egentligen vetat hela tiden men inte hunnit känna efter eller brytt mig om att ta reda på.

Jag behöver få fatt i min kreativitet igen - om det sen är via musik, konst eller skrivande spelar ingen roll.

Den har alltid funnits där - när jag var barn skrev jag jämt, sagor, berättelser och så småningom även lyrik. Jag var med i ungdomskören i samhället där jag bodde för länge sen. 1996 var året då jag blev en aktiv gospelsångare. Jag har spelat teater - amatörteater som ungdom på fritidsgården i stan, skolpjäserna i mellanstadiet skrev vi själva. Jag har spelat blockflöjt och saxofon även om det nu var en evighet sen.

Kreativiteten har alltid funnits där, närvarande vibrerande. Det är så tydligt.

Äntligen har jag hittat den igen.


KarinC

Vi ses i Nangijala Lennox

Den 13 oktober tog jag det enormt svåra beslutet att avsluta min katt Lennox liv.


Hon var sjuk med kronisk njursvikt som hon haft i några år. Hon kräktes, kissade på golvet och åt dåligt, hennes päls blev alldeles tovig den sista månaden och hennes liv var inte... värdigt.


Jag Vet att det var rätt beslut men det gör det inte lättare på Något Vis. I 16 år har vi levt ihop - Lennox och jag. 16 år av gos, kel, bråk och irritation men med mycket kärlek. De sista åren präglades dock av dåligt samvete från min sida. Jag räckte inte till och hon flyttade från lägenheten i Stockholm till ett rum i huset i byn dit vi flyttade. Hennes liv ändrades drastiskt. Anledningen till detta arrangemang hade flera orsaker - min dåvarande sambo var kattallergiker och det fanns en hund i huset.

Hon hade det förhållandevis bra i rummet som inte var jättelitet och hon hade en balkong som hon kunde gå ut på, ungefär som det varit förut alltså.

Lite ensamt var det nog för henne - trots att jag var inne hos henne flera gånger om dagen.

Jag och L åkte till veterinären på eftermiddagen. Jag hade inte bestämt mig hur jag skulle göra, tänkte de kunde titta på henne.... Det kanske går ändå....


När vi kom fram och de tittade på henne blev det uppenbart och den snälla veterinären förklarade att en del djur med njursvikt trots allt kan leva ett fullgott liv men att det var upp till mig om jag tyckte att hon hade ett värdigt liv.

Det var de orden som avgjorde. Ett värdigt liv.


Jag ville inte utsätta vare sig mig eller henne för traumat igen, om vi skulle åka hem och försöka lite till. Det skulle bara skjuta upp det svåra, både för mig - (jag skulle inte klara av att gå igenom det igen) och Lennox som hatade att bli inlåst i kattbur och åka bil.

Där och då fattade jag det enormt smärtsamma beslutet att låta henne somna in.

Hon fick en spruta och somnade in lugnt och stilla med huvudet i min hand. Jag satt hos henne ända till slutet.

"Vi ses i Nangijala" viskade jag och smekte henne över huvudet.


Jag grät och grät och grät och kunde inte sluta och det var svårt att gå därifrån och lämna henne där.


Hennes kropp skickades till ett djurkrematorium i Östergötland där hon kremerades. Jag valde separat kremering och urnan kom till mig på posten i förra veckan, en liten trälåda av lönn.


I helgen begravde jag henne och planterade en klockljung på platsen där hon ligger. Det ser fint ut.


Lennox - jag älskar dig.
Du finns alltid hos mig.



/KarinC

Jag finner inga ord

Det ofattbara har hänt. Att höra historierna från Utöja i Norge, skräcken de måste ha upplevt och som de överlevande och deras anhöriga fortfarande känner. Overkligheten.

Att kallblodigt mörda unga människor.
Det är så diaboliskt, så uttänkt. Så beräknande.

Jag finner inga ord.


/K

Smultronlycka

Lycka är...

att plocka 2 liter smultron och sen äta dem med en tallrik mjölk.


Samma dag - sorg och lycka.

Begravningen av svärfar under förmiddagen var rörande och fin. Många blommor i kyrkan, den ena mer storslagen än den andra. Samling med lite mat i församlingshemmet och kaffe och kaka på det. Prästen var väldigt bra, som L uttryckte det:"man kände sig omhändertagen och tröstad av hans ord". Det är ju det en präst ska göra men det är inte alltid de lyckas göra just det.

Svärfar kommer vila i minneslunden och efter samlingen gick L, jag och svärmor dit för att få en sista titt på blommorna.

Vi passade på att hälsa på några andra anhöriga också, min farmor och farfar ligger begravda på samma kyrkogård och L skulle titta till en kollega till honom som gick bort förra året.

Vi kom hem, och älsklingen hade redan under morgonen pratat om att plocka smultron, så det gjorde vi. Vi satte oss i bilen med byttor och hund och stannade på flera ställen. Och gissa om det fanns smultron... Massor. Högvis. Vissa stora som jordgubbar..

Det var så avkopplande att gå vid vägkanten och lite inåt skogen och plocka. Först såg jag bara grönt grönt men sen efter ett litet tag såg jag röda fläckar, och där var de. Det var som jag var tvungen att ställa in ögonen på smultronplockning, ungefär som när man ska plocka svamp tror jag (fast svamparna är svårare att få syn på).


2 liter blev det och vi riktigt frossade i dem. Godast var nog att äta dem skedvis, precis som de var, men det funkade med en tallrik mjölk också.

Jag har aldrig sett så mycket smultron på en och samma gång. Alla mina barndomsminnen kom tillbaka och jag minns när jag plockade smultron som barn och trädde upp dem på ett strå. Men det var aldrig sådana mängder som det var nu.

/KarinC

Långhelg och sådär

En sån härlig långhelg jag har haft! 5 dagar ledigt i sträck. Vet inte hur länge sen det var som jag var ledig så länge på en och samma gång. Varma, lata sköna dagar har det varit och mestadels har jag tillbringat dem på lilla badplatsen här i närheten tillsammans med goda vänner i byn.

Igår var L och jag i lilla Berga där det finns en loppis, antikvitetsbutik och fik i ett och samma. Vi kom lite sent så vi hann inte fika men det blir flera gånger. Garanterat.

Bröllopsplanerna börjar ta fart igen efter att ha legat nere under någon månad. Tyvärr gick svärfar bort för 2 veckor sen och det känns tungt och tråkigt. Och tomt. Så i år blir det både begravning och bröllop. Jag är så ledsen att svärfar inte kommer sitta bredvid mig på bröllopet.. men han är med oss i alla fall, om än inte fysiskt så i våra tankar. Jag vill gärna tro att han på något vis är med oss andligen, närvarande under dagen.

Vi har en del att göra och gå igenom för bröllopet även om mycket redan är gjort. Vi har inte bestämt vad vi ska ha för meny än men vi vet på ett ungefär. DJ under kvällen är inte fixat, inte bröllopstårtan men den är på gång... eller frågan är väckt och vi har en tjej som ska göra den. Henne ska vi träffa nästa vecka tror jag det var. Sen ska vi prata med fotografen vid tillfälle och prata ihop oss med toastmaster så han vet vad han ska göra. Lite sånt där... :) Roliga saker!

I morgon är det jobb igen även om veckan blir kortare än vanligt.

/K