Den 13 oktober tog jag det enormt svåra beslutet att avsluta min katt Lennox liv.
Hon var sjuk med kronisk njursvikt som hon haft i några år. Hon kräktes, kissade på golvet och åt dåligt, hennes päls blev alldeles tovig den sista månaden och hennes liv var inte... värdigt.
Jag Vet att det var rätt beslut men det gör det inte lättare på Något Vis. I 16 år har vi levt ihop - Lennox och jag. 16 år av gos, kel, bråk och irritation men med mycket kärlek. De sista åren präglades dock av dåligt samvete från min sida. Jag räckte inte till och hon flyttade från lägenheten i Stockholm till ett rum i huset i byn dit vi flyttade. Hennes liv ändrades drastiskt. Anledningen till detta arrangemang hade flera orsaker - min dåvarande sambo var kattallergiker och det fanns en hund i huset.
Hon hade det förhållandevis bra i rummet som inte var jättelitet och hon hade en balkong som hon kunde gå ut på, ungefär som det varit förut alltså.
Lite ensamt var det nog för henne - trots att jag var inne hos henne flera gånger om dagen.
Jag och L åkte till veterinären på eftermiddagen. Jag hade inte bestämt mig hur jag skulle göra, tänkte de kunde titta på henne.... Det kanske går ändå....
När vi kom fram och de tittade på henne blev det uppenbart och den snälla veterinären förklarade att en del djur med njursvikt trots allt kan leva ett fullgott liv men att det var upp till mig om jag tyckte att hon hade ett värdigt liv.
Det var de orden som avgjorde. Ett värdigt liv.
Jag ville inte utsätta vare sig mig eller henne för traumat igen, om vi skulle åka hem och försöka lite till. Det skulle bara skjuta upp det svåra, både för mig - (jag skulle inte klara av att gå igenom det igen) och Lennox som hatade att bli inlåst i kattbur och åka bil.
Där och då fattade jag det enormt smärtsamma beslutet att låta henne somna in.
Hon fick en spruta och somnade in lugnt och stilla med huvudet i min hand. Jag satt hos henne ända till slutet.
"Vi ses i Nangijala" viskade jag och smekte henne över huvudet.
Jag grät och grät och grät och kunde inte sluta och det var svårt att gå därifrån och lämna henne där.
Hennes kropp skickades till ett djurkrematorium i Östergötland där hon kremerades. Jag valde separat kremering och urnan kom till mig på posten i förra veckan, en liten trälåda av lönn.
I helgen begravde jag henne och planterade en klockljung på platsen där hon ligger. Det ser fint ut.
Lennox - jag älskar dig.
Du finns alltid hos mig.
/KarinC
