Huvudbry och knäpp på näsan

Jag har varit nervös och spänd hela helgen eftersom jag i går kväll skulle agera värd för ett av förbundets föredrag.

Jag skulle hälsa välkomna och tacka med blomma vid slutet av uppträdandet. Jag skulle se till att byggnaden inte larmades på vid kl. 19.00 då vi annars går hem för dagen.

Jag hade ansvar för att det skulle stängas,släckas och larmas och så att ingen av besökarna blev inlåsta. Dessutom fixade jag det tekniska (som inte var så blodigt egentligen).

Allt detta blåste jag innan upp i ofantliga proportioner, så mycket att jag fick ordenliga stressymtom söndagskvällen med huvudvärk och kraftigt illamående (om det nu inte var käksjukan...).

Så här i efterhand gick det ju väldigt bra. Ingen blev inlåst och larmet gick inte under natten. Inte heller var jag särskilt nervös när jag väl var där. Det var liksom bara att göra det som skulle göras (efter nogsamt skrivna instruktioner), beta av så att säga.

Jag blir oftast superstressad när det handlar om någon form av prestation. Men det är alltid jag som lägger det på mig själv, ingen annan. Det är jag som tvivlar och oroar mig fast andra säger att det kommer gå bra och att världen faktiskt inte går under om jag säger fel eller trycker på fel knapp. Jag vet det också. Jag vet att jag i slutändan klarar av det. Det är innan, vägen dit som är svår....


Mina arbetskamrater var faktiskt väldigt omtänksamma och brydde sig. Flera frågade hur det gått och om det var mycket folk. Det var bara en som sa lite syrlig:

"Hur gick det igår?"

"Faktiskt jättebra, det var mycket folk" svarade jag.

"Jaha, 5 pers eller?" sa han och grinade.

"Nej vi var 18 personer" svarade jag och gick vidare.



Knäpp på näsan!


Nu - dags att logga ut.
Over and Out.

/K

Livet på landet

Jag jobbar min tredje vecka och blir mer och mer varm i kläderna. I egenskap av länsarkivarie och samordnare för Arkivens dag ska jag i morgon besöka två arkiv i länet. Det blir till att åka runt lite men jag har ju privatchaufför. ;) LG ställer upp så här innan jag skaffat körkort.

Arkivens dag uppmärksammas på 6 platser i länet och det är 8 stycken arkivinstitutioner och föreningar som har öppet hus i morgon.


I veckan har jag både bokfört, skrivit styrelseprotokoll och kontaktat media pga. Arkivens dag i morgon. Det verkar i alla fall som en del har hörsammat mig för en av de tidningar jag kontaktade hade en liten notis i sin tidningen om Arkivens dag och vad som händer i morgon på i alla fall en plats.

Nu sitter jag här hos katten, lyssnar på Spotify med ett glas vin. Snart är maten klar, LG huserar i köket och jag sitter här och softar.... Kan inte bli så mycket bättre än så. ;)

I morgon ska jag träffa pappa också, mellan två arkiv. Haha.

Len ligger i sin transportbur, kanske har hon tröttnat på mig nu, för jag har spelat ganska högt här och både sjungit och dansat (såå bra att bo i hus ;).


Ah, nu är maten klar!


/K

Arkivariehets

Nu har jag bott i bynn en vecka och jobbat lika länge. På måndag börjar det riktiga allvaret då jag är ensam arkivarie och ansvarig på ett helt annat sätt än jag någonsin varit tidigare. Det har varit helt galet här, jag har börjat tidigt och jobbat sent varje kväll.

Klockan 07.20 tar jag skolbussen in till staden, från busstationen är det gångavstånd till arbetet. Jag har träffat mycket folk och lärt mig både bokföra och göra hemsida. Jag har varit sekreterare på arkivmöte med medlemsarkiven och ett styrelsemöte. Jag ska skriva och betala in rekvisitioner, fakturor, bokföra, fixa hemsida samt vara systemadministratör för ett arkivförteckningsprogram. Dessutom ska jag hinna med att fixa inför "Arkivens Dag" som är om 2 veckor och stötta våra 20 medlemsarkiv.

Det är så sjukt mycket och mitt huvud är fullt av information till bredden. Det är mycket att hålla reda på och jag undrar om jag tagit mig vatten över huvudet... Klarar jag av det här?

Utöver allt det administrativa arbetet så ska jag vara arkivarie också... men det ska nog gå bra! :)

/KarinC

Installation eller första dagen i nya hemmet

Nu har jag installerat mig i mitt nya hem. Flytten igår gick jättebra. Både LG och jag var oroliga hur kattan skulle trivas i sitt nya hem/rum men det verkar som hon trivs. Hon har ätit, druckit vatten, använt sin låda och nosat och sniffat runt. Hon var ute en sväng på balkongen men gick snabbt in igen eftersom det regnade så mycket.

Nu sitter hon bakom datorn på skrivbordet och tittar ut genom fönstret. Det är mycket nytt att titta på. Fåglar, vatten som droppar från träden, hästar och en och annan hund.

Jag har gjort lite mysigt i hennes rum med samma matta jag hade i köket i Stockholm, en fältsäng med hästens-lakan (fint ska ré va ;). Naturligtvis har hon sina favoritleksaker här också.

LG har åkt iväg med hunden som ska till sin andra matte söderut. Jag pysslar och för en stund sen åkte min bonuspappas barnbarn och hennes mamma härifrån. Hon är 9 år och ska börja spela saxofon så hon får låna min. Jag har ju inte tutat i den på evigheter och det är roligt att den kommer till användning.

Nu är jag rätt trött och seg, har lust att slagga i vår nya soffa på övervåningen. :)

I morgon är första dagen på nya jobbet och det ska bli spännande och roligt. Vi kommer åka till Kalmar har jag fått veta.
Nu, vila litta...

Over and Out.


/K

I morgon bär det av!

Idag har mamma varit här och vi har slängt säck efter säck med gamla teckningar, pyjamasar som Karin hade när hon var 7 år och så. Hur gulligt som helst och jag utbrast var och varannan gång: "Åhh den häär...." Sen slängde jag den. För enda gången jag får den där nostalgikänslan är när jag flyttar för det är då som tillfälle ges att gå igenom det man har i sina gömmor.

Tavlor är invirade i lakan och handdukar och köksattiraljerna är nedpackade i papperskassar.

Hur ofta flyttar man egentligen? Jag har flyttat 3 gånger på 17 år... Men så har jag ju samlat på mig både det ena och det andra också.

I morgon kommer LG och då går flyttlasset neråt landet.

Jäklar! Nu måste jag till veterinären och köpa kattmat till kissen! Glömde det...

Hej så länge!

/K

Kattbekymmer

Kissen mår inte alls och har kräks och skitit löst om vartannat idag. Stackars liten, hon tar i med hela kroppen när hon kräks, ja ni vet ju själva hur det är..

Jag började nästan gråta.

Nu ligger hon på fönsterbläcket i solen och har det rätt så gött. Jag är orolig, jag vet att hon är gammal och sjuk.

Jag märker ju hur de lägger fram det, föräldrarna. Pappa pratar om mina kusiners hund som är gammal och sjuk och hur de ställer in hela familjen på att hunden kommer avlivas. Jag vet att han tycker att jag ska avliva min katt. Mamma pratar också om det, fast hon är mera subtil i sitt tilltal och nämner att katten är ju gammal och sjuk (precis som om jag inte vet det).

Alla pratar om att jag ska avliva katten och hur det skulle underlätta för oss med L som dels är allergisk och dessutom har hund.

Hur ska det gå? Hur ska det gå?

Jag tycker att de (läs: mina föräldrar) lägger sig i lite väl mycket. Jag får ännu mer dåligt samvete åt alla håll och kanter, ännu mer än jag redan har och de spär på det. Jag vet att det är omtanke och att de är oroliga, men L och jag har gett oss dän på att det ska funka och gör det inte det så får vi ta det då.

Klart jag ser att hon mår sämre och sämre trots nytt foder och medicin och det är ju åt det hållet det barkar. Men jag orkar inte ta i det nu!

Jag orkar inte det!

/K

Medvetenhet och lite jävlar anamma!

Det närmar sig med stormsteg... Mindre än en vecka kvar på jobbet där det för övrigt är väldigt turbulent.

Karin har tagit i med hårdanskarna och rutit till ordentligt. Eller egentligen har jag bara påtalat ett antal brister i arkivhanteringen som alla egentligen vet om men ingen med någon hög position vill göra något åt.

Så, nu var det sagt.

Det gör mig otroligt frustrerad och faktiskt skitförbannad att en person på toppen kan sitta och agera stoppkloss. För engagemanget finns där, både enhetschefer och personal vet hur det är ställt med arkivet och är villiga att arbeta för att det ska bli bättre. Men så stöter vi på patrull på högre ort för att det kostar pengar (naturligtvis). Ja det gör det, eftersom arkivet varit så eftersatt i denna förvaltning så länge. Sköter de inte sina handlingar som det är ålagt dem, blir det i slutändan problem och det kostar. Men de ser bara så lång näsan räcker.


I torsdags fick jag svart på vitt veta att jag ska lära upp en ny person. Jag hade innan påtalat att det var väl fräckt av dem (cheferna) att komma när det är mindre än en vecka kvar och begära att jag ska lära upp någon. De har vetat sen i mitten av september att jag ska sluta, varför tog de inte tag i det då?

Jag har kämpat och slitigt och får sen höra att: Karin det är viktigt att du lär upp den här "arkivarien" (de tror att alla som arbetar eller ska arbeta i ett arkiv är arkivarie) så mycket som du hinner. Annars har ju allt ditt arbete varit förgäves

Men vad säger mänskan? Så allt mitt slit med rensning och gallring av deras 30 år gamla handlingar, upprättande av den fysiska ordning i arkivet och lathundar för dokumenthantering, utbildning till personal osv. betyder ingenting?!

Jag ska hålla ut och jag har rört om i grytan och det var ju det jag ville. Eller hur? Medvetenhet och lite jävlar anamma!


Over and Out

/K