Det händer så mycket nu och jag hinner inte med. Jobbar, jobbar jobbar mest hela tiden tycker jag men ligger ändå på minus i timmar. Hur går det ihop?
Möten möten möten, hela dagarna men det går framåt. Jag får förlängt på projektanställningen och det känns bra. Då kanske vi har chans att avsluta det här, att vi skulle bli klara innan årsskiftet var väl ingen som trodde inte ens i början av året. Jag insåg ganska tidigt att ett så stort arkivprojekt med 13 olika delprojekt inte skulle vara klart i december. Inte hade jag räknat med att en av mina kollegor skulle vara sjukskriven i en månad eller och att den andra i gruppen skulle sluta för att hon fick nytt arbete, allt under loppet av 2 månader.
Så nu ror vi arkivskutan själva. Eller om jag får vara lite fräck.
Jag.
För det är JAG som driver det frammåt. Det är jag som tar kontakt med folk som ska tas kontakt med. Varför vänta? Bara för att vi fått förlängt till maj 2009 är det ingen anledning att dra ner på takten. Vi kommer ha tillräckligt mycket att göra ändå.
Även om det är roligt och en rejäl utmaning (det var ju det jag ville!) och jag känner att jag jobbar på bra så känner jag stressen och med den kommer ångesten som ett brev på posten.
Jag kopplar aldrig av.
Jag sover rätt taskigt och är stel i rygg, nacke och axlar (det klassiska ni vet).
Men jag ger inte upp.
Det gör jag bara inte även om det emellanåt, när saker går mig emot känns rätt så hopplöst så är det inte hopplöst. Vi ska ro detta iland. Och tro mig, jag vet att jag inte klarar det själv.
Jag behöver hjälp. Från kollegor, chefer och jag behöver nog lite hjälp uppifrån också. =)
Kanske är det därför jag är så trött och stressad? Jag vill helst klara av allt själv.
Typisk mig.
Mitt skrivbord ser inte ut som på bilden... ännu.
Papper är ju till för att arkiveras! Eller hur var det?! ;)
/K
