Att jag aldrig lär mig

Igår brände jag mig i solen och hela övre ryggen är röd. Utom i mitten där det är ett stort kryss eftersom klänningen var skuren så... idag har jag således varit inne och i skuggan på balkongen med täckande kläder. Dessutom smorde jag in mig med solskyddsfaktor 20, bara utifall att.

...och idag fick jag flottstänk över hela armen eftersom jag glömde plattan på. Svider som tusan och har fått blåsor över hela underarmen.


/K

Arbetsför arbetslös

Det var en förlamande känsla och med mycket tunga steg jag gick till Arbetsförmedlingen idag. Det var 3 år sen jag var där och det kändes väldigt främmande men ändå så välbekant. Tyvärr.

Lätt förvirrad fick jag min nummerlapp och 45 minuter senare satt jag med en handläggare och berättade att jag var arbetslös, från och med idag. Hon anmälde mig till A-kassan med automatik och var osäker på vilken A-kassa det gällde. Jag hörde förut till Kommunal men har bytt sen några år tillbaka till Akademikernas A-kassa. Man är väl DIK-medlem!

Ja de flesta vet väl procedurerna så jag ska inte gå in på det. Men jag funderar på att ta deras erbjudande om en coach. AF har ju numera blivit lite hippa så de har anställt coacher för att pusha oss arbetssökande.

Det kändes väl något bättre när jag gick därifrån men det är väldigt få arkivariejobb att söka, det fanns bara 5 stycken jobb i hela Sverige. Jag vet att det mest är genom kontakter som jobben finns och jag har ju en del sådanna.

Men hitills har det ju inte gett något trots att jag försökt.

Ja jag vet, p´ån igen! ;)

/K

Broken

/KarinC

Sista dagen med gänget

Igår var sista dagen på jobbet. Jobbade intensivt hela dagen med att fixa i sista minuten. Ni vet hur det är.

"Ja just det, ska bara fixa det där och det där, rensa här, städa där. Och skicka iväg det mejlet".

Vi (jag och min arkivariekollega)rensade en del förstås, städade upp efter oss så gott det gick. Klockan två tackades vi av i lunchrummet och det kom mycket folk. Tårta, tal och presenter. Folk kom fram efteråt och önskade mig lycka till. Tänk vad mycket människor jag lärt känna under ett år och 2 månader! De var där för vår skull! Jag tror att de flesta ha en relation till mig och vet vem jag är, min kollega är mer anonym och tillbakadragen.

Visst är det så att vi har rott i land med det här, mot alla odds även om leveransen till Stadsarkivet antagligen inte kommer ske förränn i höst. Det kan vi inte göra något åt eller påverka. Oerhört frustrerande men jag kan inget göra. Och nu har jag ju slutat...

Efter jobbet klockan 17 var det pub och mina vänner vid Kommunikationsstaben övertalade mig att komma med trots att jag hade tvätttid hemma klockan 16.

Trevligt var det och jag kom inte därifrån förränn klockan närmande sig midnatt.

/K

Hajar ru, du är dumpad!

Jag ska se "Hajen"...

med tanke på att jag just blivit dumpad. Finns det något bättre att titta på då än att se människor slita varandra i stycken? Fast i det här fallet är det ju en haj... oj oj, vad långsökt... Haha.


/K

Nedräkning... två dagar kvar

Jaha... nu är det bara två dagar kvar på jobbet. Sen övergår mitt liv i arbetslöshet. Känns oerhört tråkigt speciellt som jag vet att de verkligen behöver en arkivarie och det finns hur mycket som helst jag skulle kunna göra där. Men det är det gamla vanliga. Arkivering prioriteras inte, trots att myndigheten nu blivit större efter årsskiftet och dessutom pratar de om "ett breddat uppdrag" och en utåtriktad verksamhet och det är jättebra och viktigt.

Men att ta hand om sitt arkiv anser jag vara en del av detta uppdrag. Det är en service till såväl den interna verksamheten, övriga myndigheter, kommuner och allmänheten.

Men som vanligt... det finns inga pengar att anställa en arkivarie på heltid. I alla fall inte i år. Så de kommer köra punktinsatser av arkivering igen och det har ju vi sett hur det blir då. En väldig röra! Det är det jag och min kollega städat upp nu. Trettio år av handlingar.

Och nu ska de alltså börja om från början ... så frustrerande! Jag trodde de lärt sig något men det verkar tyvärr inte så.

Jag kommer sakna mina kollegor och jag har en jättebra chef vilket är rätt ovanligt.

Usch, det känns så tråkigt och jag är ledsen mest hela tiden. Det hjälper inte att jag intalar mig att det kommer dyka upp någonting annat och att det ordnar sig. Det vet jag att det gör, i slutändan men det känns inte så just nu.

Just nu känns allt bara jobbigt.

/K

Grannstök

Det var det sånt där oidentifierbart dunk i ljumma natten. Jag kunde inte lokalisera var ljudet kom från, öppnade fönster åt båda hållen för att höra om det kom utifrån och att ekot fortplantade sig mellan husen, men det var inte det.

Jag låg i sängen och till sist gnisslade jag tänder av frustration och irritation. Sova, jag vill sova! Klockan är snart midnatt en vardag och jag ska upp klockan 06.00. Jag öppnade min ytterdörr och lyssnade med örat mot granndörren och jovisst var det därifrån det kom. Såklart. Det är inte första gången.

Jag ringde på.
Det blev tyst.
Ingen öppnade.
Jag muttrade (rätt högt): "Så jäkla patetiskt att inte våga öppna dörren". och precis när jag skulle stänga min dörr så öppnades den och en yngling tittade ut.

"Skulle ni kunna sänka musiken, jag försöker sova. Det är rätt lyhört".
"Är det så alltså?" blev svaret.
"Öh ja".

Typiskt att tjejerna som bor i lägenheten inte vågade öppna själva utan skickade fram en pojkvän.
Trodde de att de skulle få spö eller?


Nästa gång kanske...


/K