Anthony & the Jhonsons

... så vackert att jag får tårar i ögonen. Hans röst går rakt in, rakt in. Vibrerande, ömsint och innerligt.

Har ni lyssnat på "Starfish"? Om inte, gör det. Ett hett tips.


/K

Det här med nationaldagsfirande (några dagar försent)

Jag väntade vid Slussen på U, han var försenad för pendeln krånglade igen. Jag fick en gul lapp i min hand av en man i gul väst med texten "Stoppa nazizmen". Det skulle vara en manifestation mot nazizm och rasism. Det var en massa organisationer medverkande, främst från politiska vänsterkanten men även kommunal, RFSL, RFSU ungdom och andra opolitiska organisationer mot rasism. det hela gick mycket fredligt till och var främst inriktat mot dans. Att ha roligt tillsammans varifrån man än kommer, vilken sexuella läggning man än har.

Nationaldagen är för alla - inte bara nazzar och rassar som de senase åren har tagit ifrån oss stoltheten att bo i Sverige, desvärre har vi väl låtit de göra det också. Men nu är det nog.

Jag ville vara kvar ett tag även efter att U kommit men när vi fick vänta lite extra på queertangon som skulle börja så gick vi vidare - mot Djurgårdsfärgan och Grönan som var vårt mål för dagen.

Sjukt mycket folk men så var det ju toppväder och solen gassade på våra huvuden. Vi tog först en nummerlapp med det var bara 400 före så vi fortsatte direkt till huvudkön som ju också var lång men det gick i alla fall framåt. In kom vi och åkband köpte vi så att vi skulle kunna åka allt det där vi ville.

Första siktet var "Kvasten", den nya åkatraktionen som ju såg rätt harmlös ut men som inte var det. Det var fruktansvärt lång kö och det tog väldigt lång tid. Jag tror vi stod där i över en timme. De hade problem för ibland tog det 20 minuter mellan gångerna. Men vi kom fram tillsist och då var vi ju så där lagom trötta och loja att vi inte riktigt brydde oss, vi ville bara komma fram, få det avklarat. Konstigt nog var jag bara lite irriterad på att vänta och inte gav jag upp heller. Det tar ju emot att gå när man nästan är framme. I alla fall vi kom fram, satte oss i stolarna och spände fast oss och så började det röra på sig ganska sakta. Till en början. När vi kom upp på höjden sa jag till U: "Shit det är ju HÖGT! Ahhh....." Sen skrek vi hysteriskt båda två resten av färden. Ja jag både skrattade och skrek, U han bara skrek. Jag har aldrig hört honom skrika så, jag har aldrig hört honom skrika så där hämningslöst överhuvudtaget... haha. Fasiken, vi var helt lyriska efteråt och tämligen omtumlade. Det var värt att stå 1,5 timme i kö för (jag brukar som regel inte tycka det men det här var ett undantag).

Vi käkade mat, åkte Bergodalbanan, Popexpressen (min personliga favorit) och Vilda Musen (ett rätt ryckigt åk, kändes som mina äggstockar fick sig en törn...aooth). Vi gick i Lustiga Huset som numera är nostalgi för jag kom ihåg när jag var barn och var rädd för den där rullande tunneln man skulle gå i, jag ramlade och ingen hjälpe mig upp. Säkert grät jag också och jag kan nästan känna i kroppen den där förnderingen jag kände då. Jaja, det var länge sen nu och numera tar jag bara några kliv så är jag på andra sidan, annat var det ju när man var 4-5 år eller vad jag kan ha varit.

Vi spelade lite spel men vann inget, jag vinner nästan aldig, om det inte är vinst varje gång vill säga...

Efter några timmar på Grönan var vi rätt möra men det var verkligen en jättebra dag och vi hade jättekul! =)

Vi åkte åt varsitt håll, jag tog tuben och han tog pendeln. Jag satte mig ner och pustade ut. Mitt emot mig satt det några turister och pratade tyska tror jag. Rätt som det är kommer det in en man i tåget, bakom min rygg. Han ställer sig och skriker åt oss alla att nazizm är bra, jag ser inte om han gör Hitlerhälsning. Han säger: Öhhh det där kanske inte går hem här..."

Jag svarar ilsket: "Nej det gör det inte, gå härifrån!"

Han tar sikte på turisterna framför mig. Minns inte vad han säger men han eldar upp sig och undrar varför de inte pratar svenska. Och så där håller han på.

Jag kan inte hålla tyst så jag säger högt: "Men gå härifrån!"

Han börjar jiddra med andra män (jag räknas inte, jag är ju kvinna) och eldar upp sig rätt rejält. det är ju uppenbart att han vill slåss men det är ingen som nappar på hans generösa erbjudande.

"Ameh ta mig då, ta mig! Här siter en, två, tre, fyra män... ta mig då, ta mig då, slå då, slå då"

Så jävla tröttsam människa och jag blev bara arg och skulle viljat nita honom själv men eftersom jag är en civiliserad människa så gjorde jag inte det. Om jag hade gjort det hade jag lagt mig på samma korkade nivå som han och jag håller inte på med sånt. Fast det irriterar mig att han inte hörde eller så ignorerade han vad jag sa eftersom det inte räknades riktigt. Men för min egen skull, alltså jag kunde inte bara sitta där och höra på denna irriterande, korkade, aspackade nazzerasse och inte säga någonting.

Jag ska gå av och som slut kläm säger jag: " Men gå härifrån, gå hem med dig! Jävla idiot!" Mutter, mutter, morr, morr.

I rulltrappan hör jag honom, shit han gick av här också! Jag går fram till spärrvakten i luckan och uppmärksammar dem på att det finns en man som trakasserat sina medresenärer och att de kan väl hålla lite koll.

Tror ni inte att han då har hunnit ifatt mig och uppe i trappen utanför dråsar omkull bakom mig så att jag snublar till. Då brister det och jag fräser: Men gå hem med dig!"

Lite förvånat säger han "Oj här var brudarna kaxiga" och sen "va fan är jag någonstans?"

Då fattade jag hur full han egentligen var typ a la dansk-suporter-full-jag-ska-nita-någon-nu.

Ja det var helt klart en intressant och innehållsrik Nationaldag full av upptåg och ett och annat ställningstagande.

/K

Att ta hand om de små

Hon såg vilsen ut men var ganska glad, den lilla flickan på en kanske 3 år med sitt mörka lockiga hår och rosa kläder. Uppe vid rulltrappan stod hon och tittade på familjen som åkte ner, pojkarna som lajade i trappan. De brydde sig inte om henne.

"Var har du din mamma?"

Hon tittade på mig och visade mig sitt glittrande rosa armband från H&M och sa någonting jag inte förstod. Personalen uppmärksammade oss och de gick och tittade efter föräldrarna i omklädningsbåsen, men det fanns ingen där.

"De åkte nog ner, kom så går vi och letar", sa jag. Jag passade henne i rulltrappan så hon inte ramlade. Hon tog ett litet skutt och så var hon på fast mark.

Konstigt att de inte kom, hennes familj. Saknade de henne inte eller brydde de sig inte? Jag blev arg inombords och tyckte det var oansvarigt av dem. Att de inte åkte tillbaka upp och hämtade henne?

Jag pratade med personalen om de kanske kunde efterlysa henne via högtalare eftersom hon tappat bort sin mamma/pappa. De gjorde så och vi väntade och väntade... och väntade ännu lite mer men ingen kom.

"Vad heter du?"

Hon sa någonting, kanske var det sitt namn men jag hörde inte.

"Vad heter din mamma?"

"Mamma" svarade hon.


Personalen frågade om jag hade tid att vänta eller om de skulle ta över. Men jag hade inte bråttom, dessutom kände jag ansvar för henne eftersom det var jag som hittat henne. Jag ville se att hon kom tillrätta, till sina föräldrar. Jag satt på huk, hade ställt ifrån mig mina saker. vi beundrade glitterarmbandet och jag satte det på henne.

"Vad fint"

"Fint" svarade hon och tittade mot mig.

När det gått ytterligare tid tyckte personalen det var dags att ringa polisen, kanske hade hon vandrat in i butiken utifrån? Eftersom ingen av familjen var där. Den tanken hade inte slagit mig men så kunde det ju vara. De ringde polisen och vi väntade ytterligare lite till. Tillsist hade de fått tag på någon, en familj hade gjort en efterlysning och vi skulle se om det stämde, om det var samma barn.

Vi gick in i personalutrymmet där en av personalen satt och pratade med polisen.

Mörkt hår, rosa skor och rosa kläder jo då det stämde.

Strax efter kom en orolig mamma och pappa tillsammans med en polisman. De var upprörda och grät båda två. Lilla flickan blev skrämd av att mamma grät så då började hon också gråta.

"Tack, tack så väldigt mycket".

Det visade sig att föräldrarna varit på H&M när hon vandrat iväg, gått ut genom dörrarna över gatan in till Stadion i Sergelgången. De hade letat och letat igenom hela H&M, frågat människor och fått hjälp av personalen där. Tillsist hade de ringt polisen. Och hon hade bara vandrat iväg på egen hand, den där lilla.

En liten flicka bland alla människor. det är en bra bit att gå från H&M till Stadion, i alla fall om man är 3 år gammal.

Tillsist vinkade vi hejdå och ha det så bra, men det var efter att hon kollat in den coola rosa skateborden som var högst upp på en hylla. Hon provade lite medan pappa höll henne i handen.

Det fick ett bra slut. Hon blev hittad och kom välbehållen tillbaka dit hon skulle.

Slutet gott, allting gott.

/KarinC

Idag(tisdag)har jag

...sprungit/lunkat Vårruset för första gången! Och det var kulkulkuul! Jag var tillsammans med några stycken av mina arbetskamrater från arkivet. Vädret var strålande, kunde inte bli bättre! Naturen skön och människorna glada. Och jag känner mig nöjd, glad och stolt över mig själv. Att jag gjorde det, även om jag inte hade världens tempo. Vi hade tänkt att hamna i åtminstone "Lunka-gruppen" men missade starten och hamade i "Strosa-gruppen tillsammans med barnvagnar, gångstavar och en och annan rullstol. Men vi gick raskt om dem och 5 km kändes flygande lätt och jag fick en tid på ca 40 minuter. Så nu sitter jag här framför datorn och samtidigt som jag skriver tittar jag på min fina medlaj som jag hängt upp på väggen.

U var med som åskådare och väskvakt. I stället för att bara vakta min väska blev det så att han fick ansvara för resterande av gängets värdesaker.

Det var rätt häftigt att springa i mål, jo jag sprang faktiskt de sista 100 metrarna och efter målgången fick man en Konsumpåse och i den fick vi plocka på oss massor av saker, sponsormat och annat. Strumpor från Folksam, en kexchoklad, Festis, toapapper, en banan, sportdryck mm mm.

Vi träffades allihopa efteråt och picknickade ihop. Väldigt trevligt. U var med på ett hörn också.

Tjoho!

Nu har vi bokat boende i Rom!
Känns väldans skönt att ha det gjort. Så, resan är fixad och boendet. De två primära grejerna.

Det ska bli så roligt att komma iväg!
Det finns så mycket jag vill se och uppleva i Italien förutom att insupa atmosfären.
Konsten, arkitekturen, historiens vingslag, människorna och den goda maten.

Längtarlängtarlängtar......

/K

...och nu är helgen nästan slut...

Det här med Tid

Och så är det plötsligt helg, igen.

Tiden går så fort så fort att jag ibland undrar vad den egentligen tar vägen. Går den framåt eller bakåt? Varje fredag är jag lika förvånad eftersom det mitt i veckan ibland kan kännas långsamt som att tiden inte alls går framåt. Timmarna sniglar sig fram och jag funder över vad jag egentligen gjort under dagen. Jo då visst jobbar jag men som med allt annat, ibland fastnar jag med något och det krävs tid och lite klurerier för att komma vidare men när jag gjort det då går det oftast med en väldig fart.

Att arbeta med att ordna och förteckna arkiv är inte alltid det lättaste. Jag stöter på alla möjliga problem eller utmaningar. Jag försöker se det som utmaningar. Det känns bra när jag kommer vidare och arbetet går framåt. Sen att det ibland inte går att jäkta fram ett resultat, är en annan sak. Det får ta sin tid, den tid som behövs.

Idag är det varmt och soligt och plötsligt är det sommar! Juni. Jag har suttit och ätit frukost på fina balkongen och läst Amnesty Press. Senare ska jag träffa Miss G för en fika på söder. Har inte träffat henne på ett tag så det ska bli roligt.

Och så ser jag gravida överallt! Och jag känner att min egen biologiska klocka ticktar något aldelles förfärligt. Om jag ska ha barn så är det nu för snart är jag för gammal (fast jag känner mig väldigt ung). Mina grannar ska bli föräldrar här i dagarna och jag ber till Gud att allt går bra. Jag VET att det gör det. En före detta arkivkursare fick sitt andra barn för någon vecka sen och jag tror jag drömde att ytterligare en kusin var gravid. De är väldigt produktva, mina kusiner. Det är nästan bara jag och mina syskon kvar som inte har några barn. Och eftersom jag ju är yngst så ligger det kanske på mig... Min bror och hans flickvän, nej de skaffar sig nog en hund i stället. Jag tror inte att bror vill ha några barn. Syster, hon vill ha barn det vet jag men hon är 5 år äldre än vad jag är (visserligen finns det andra sätt att få barn på).

Då är det bara jag kvar.

Min pappa hintade någon gång att hoppet låg på mig för att han skulle bli morfar. Jag tror visserligen han skämtade men lite allvar var det säkert. Det känns nästan som det är en tävling familjerna emellan... fast det är ju bara dumheter. Mina kusiner på mammas sida har inga barn alls. Fast de är inte lika många. Jag och mina syskon utgör hälften av kusinskaran där.

Nej, jag får ta livet som det kommer. Och hur vet jag att U är den rätta mannen för mig och vill jag att han ska bli far till mina barn? (Han skulle få hybris om han läste det här... eller inte).

Och just nu fick jag reda på att mina grannar fick sin son i måndags! Åh vad glad jag blir!

Är inte det lycka så säg!

/KarinC