Ena stunden sprang jag med kopplet utsträck och en galopperande hund framför mig för att i nästa ligga på asfalten. Jag kände med tungan i gommen och tänkte: "Jävlar, där rök tanden". Sen spottade jag blod. Hur illa det var förstod jag inte riktigt förrän pojkvännen kom med bilen så vi kunde åka till akuten. Och kanske inte ens då förstod jag hur illa det faktiskt var.
Jag vet inte hur jag såg ut, bara att det var illa och att det var blod överallt. De visste att vi skulle komma in, jag tror LG ringde. Läkaren kom till sist och sydde två stygn över näsroten där glasögonen hade skurit upp ett jack och två stygn på överläppen där tanden gått igenom. Jag hade ett hål i läppen. Hela ansiktet gjorde ont ont ont och jag är helt klart flera erfarenheter rikare vad gäller både smärta och efterkommande ärr.
Jag håller fortfarande på att läka ihop och det är väl tur att jag har bra läkkött för annars vet jag inte...
Så jag hade en veckas konvalescens hos LG, jag kunde inte gärna ta bussen hem till Stockholm i det skicket jag var i. Jag såg ut som jag hade gått en rond i boxningsringen. En väldig smärtsam sådan.
Tanden som gick av i flera bitar lagades i onsdags och jag kan inte se någon skillnad. Det är rätt fantastiskt vad de kan göra. Småjobbigt var det och ont gjorde det, mest i överläppen där jag ju var nysydd. Jag fick massa bomullpads i överläppen för att de skulle komma åt ordentligt.
Jag kom hem nu i fredags efter att stygnen tagits bort. Det var en rätt smärtsam historia också.
En del skorpor har lossnat av sig själva, och det ska de ju göra. Jag ser inte riktigt klok ut och en del människor med ungefär ingen hyfs alls och zero IQ glor som de aldrig sett en människa förr. Det gör mig irriterad men nu har jag lärt mig att hantera det. Ignorera. Glo tillbaka. Möta blicken.
Jag kan förstå att folk tittar till, det skulle jag själv göra. Men jag skulle inte glo och vända mig om. En del människor med sår i ansiktet kanske skulle stanna hemma för att det är så obehagligt att folk tittar men det gör inte jag. Har jag ett ärende inne i stan så åker jag in. Och de flesta människor är rätt justa och bryr sig inte nämnvärt. Så är det ju.
Jag ser det som en erfarenhet eller en hel hög av dem. Kanske kunde jag varit utan den brutala närheten med asfalten när jag tänker efter...
I alla fall, jag läker ihop. Sakta men säkert.
/K
