onsdag 17 september 2008

Extreme 15 km


Terränglöpning tävling i Ursvik 15 km. Det gick trögt de första km då jag undrade vad jag egentligen gett mig in på...

Banan var extrem med branta backar, stenar och rötter.

Det var första gången jag sprang 15 km och första gången jag sprang terräng.

Efter hand gick det något bättre, jag gick uppför backarna och sprang resten.

Fick ont i benen, speciellt det vänstra lårets muskelfäste smärtade men jag kämpade mig igenom.

Fick oanande krafter vid upploppet då jag spurtade i mål. Jag sprang på över 2 timmar men jag kom i mål i alla fall och det är det som räknas.

De andra löparna var extremer och det var säkert inte första gången de sprang terränglöpning. Jag är en glad amatör, den enda amatören där. Han som vann hela tävlingen sprang 15 km på 53 minuter. Det är bra. Fast han har säkert hårdtränat, det har inte jag. Men nästa gång... då tar jag honom! ;)

/K

lördag 6 september 2008

Tur i oturen



Jag hade köpt lunch på och en Chai-latte på ett café på Kungsgatan. Med påsen i ena handen och latten i den andra stegade jag upp för trappan. Plötsligt trampar jag fel och faller handlöst framåt. Påsen med salladen far iväg och latten spills ut. Jag står på alla fyra en stund och känner efter om jag slog mig. En kvinna kommer fram och undrar hur det gick. Jag är omtumlad och chockad. Det gick så snabbt. Som tur var landade jag på avsatsen och jag fick bara lite ont i handen och ena foten.

Latten för 30 kr gick till spillo, jag hann inte ens smaka på den... men som sagt det kunde gått värre. Jag kunde slagit huvudet i stentrappan, jag kunde fallit bakåt i stället för framåt. Jag kunde brutit armar och ben.

Och
Jag kom undan med blotta förskräckelsen.


/K

fredag 5 september 2008

Vänd om


Den här veckan har varit hemsk. Hemsk! Har jobbat jobbat jobbat och bara fått skit för det känns det som. Ingen uppmuntran, ingen feedback så jag vet att jag är på rätt spår. Cheferna lyser med sin frånvaro.

Tar jag initativ så är det fel, gör jag precis som det är sagt så funkar inte det heller.

Jag skulle vilja att kommentarer bara rann av mig liksom, att jag inte skulle vara så förbannat känslig. Jag förstorar upp saker till otrolig storlek och det är ett negativt beteende jag känner väl till. Det skrämmer mig också för jag kommer ihåg varningstecknen och signalerna från när jag var deprimerad.

Jag känner stressen i kroppen.

På något vis måste jag ändå vända på det här.
Ta tag i det.
Stå upp för mig själv och sluta vara offer.

Jag bestämmer hur jag vill reagera och agera.

/K

onsdag 3 september 2008

måndag 1 september 2008

Invalido

Jag ont ont ont.
Kan inte gå ner för trappor eller i nedförsbackar och jag måste ta stöd när jag ska sätta mig ner eller ställa mig upp.

Är inte det ett lyxprolem så säg?

/K

Stolt


Jag gjorde det!

Sprang hela vägen!

Ända in i mål!


Igår var det dags för Tjejmilen. Så roligt att det blev av och jag är jätte jättenöjd med min prestation. Jag sprang 7 minuter bättre än förra året. OCH jag sprang hela vägen.

De första kilometrarna gick ganska lätt, jag sprang inte snabbt eftersom jag ville orka ända fram. Det var när jag passerat 7 km efter en timme som det började bli jobbigt. Hela tiden hörde jag mantrat i huvudet "Stanna inte, fortsätt springa, stanna inte fortsätt springa". Samtidigt som jag tänkte att:

"Oj nu är det bara tre km kvar! Snart framme!"

Det var jättefint så grönt så grönt på Djurgården, jag fick en nästan tropiskt känsla vid Djurgårdskanalen. "Var är krolodilerna?"

Kämpade mig över Djurgårdsbron och då är det ju bara en km kvar... men jag lovar, den km var jobbigare än alla de 9 km tillsammans! Det tog liksom aldrig slut och mina ben var stumma och vänstra sidans höft/led gjorde ont. Det gick inte fort. Och det var på ren och skär vilja som jag orkade fortsättta.

Men jag gjorde ju det!
Fortsatte!

Sluttid: 1 tim 21 min.

Jag är helnöjd

/K