söndag 29 april 2007

Hata TV4

Ameh fyff för reklam alltså! Precis när när det är som mest spännande och man sitter som på nålar

så....

plingplong pung

"Och du tittar på Tv4. Programmet sponsras av Bingofloppen, Mungo puckoglass och Limbo - dasspappret du kan använda om och om igen".

Och sen håller eländet på i ca 10 minuter, om man har tur.

Pff!

/K

Hua!


Finns det något värre än att se sig själv på film? Eller höra sin röst inspelad?

Redan som barn kommer jag ihåg hur det var, hur jag tyckte jag lät på inspelningsbandet. Och det värsta var när folk sa: "Ja men du låter ju sådär!" Och man insåg att det var så, fast det hörde ju inte jag eftersom jag ju hör mig själv från, ja insidan.

Jag har spelat in lite med min mobilkamera och U har fått agera intervjuobjekt, dessvärre hörs ju min röst också och ja, jag tycker bara det låter så hemskt! Nu är jag rätt självkritisk men och jag borde kommit över det där och förlikat mig med tanken att det faktiskt är min röst, så som andra hör den och att de antagligen inte alls tycker den är så fjösig som jag tycker.

Jag hör bara mitt flams trams och mitt hoo hoo ho-skratt och att jag liksom snubblar på orden.

Nu till det som väckte dessa tankar. Jag har sett en kort film (webbtv) från körens Releasekonsert i mars. Som tur är syns jag inte så tydligt och jag ser väl inte så illa ut egentligen.

Men i det här klippet förstår jag verkligen vikten av att le när man uppträder. Att se glad ut! Att inte bara sjunga glädje utan att vara glädje! Nu pratar jag inte bara om mig själv utan om kören som helhet. Vi rör oss stelt och liksom ryckigt och vi ser (över lag) inte glada ut!


Joy is the glory heaven lalali laa lai... *mutter, mutter, grr, mutter*


Det kan vara väldigt nyttigt också att se sig själv på film, då ser man saker som går att ändra på om man själv vill. Jag kan bara prata för mig själv, men jag ska hädanefter tänka på att se glad ut och det får gärna vara påklistrat bara jag inte ser sur ut!

/K



ps: Oki, nu har jag tittat på det en gång till och det är kanske inte så farligt... jag ser flera stycken i kören som faktiskt är ganska så glada. Det var kanske bara chocken över att se oss på tv sådär.

Nu måste jag äta, huvet snurrar. Men jo jag har ätit idag.

lördag 28 april 2007

En lättnadens suck och ett stort tack till någon däruppe



Jag har pratat med mamma. Och hon mår efter omständigheterna bra. Hon blev inte smittad av min elakartade magsjuka.

Tack Gode Gud! säger jag.

Vi hade ett bra samtal och jag berättade att jag haft värsta skuldkänslorna och varit jätteorolig men det tyckte hon jag skulle kasta över axeln! Så, nu har jag gjort det! Jag sa allt det jag inte fick sagt i onsdags, att jag tänkt jättemycket på henne och hur mycket hon betyder för mig. Att hon är världens bästa mamma och att jag älskar henne. Det är inte första gången jag säger det till henne, jag är ganska bra på att säga sådanna saker till de jag tycker tycker om.

Hennes svar när jag sa att hon är världens bästa mamma var:

"Ja du hade ju inte direkt någon möjlighet att välja..."

"Men du är MIN bästa mamma!"

"Fast du har ju inte haft så många..."

Någonting säger mig att hon har lite svårt att ta emot min kärleksförklaring. men det gör ingenting för hon är bäst i alla fall! För hon är min mamma! Och jag älskar henne!

/KarinC
Jag kan inte sova...

fredag 27 april 2007

En sjuklings tillvaro


Och jag som trodde att jag skulle kunna äta nu, men den där sparrissoppan... efter ett tag var den inte god och nu är den kall. Får väl äta min andra avocado för idag. Egentligen är jag ju hungrig men det tar liksom emot lite.

Idag har jag
- Sovit
- Läst mer ur Fogelströms bokserie "Mina drömmars stad"
- Tittat på tv.
- Sovit
- Vattnat blommorna
- Haft balkongdörren öppen
- Fipplat med datorn, nätet och bloggen
- Ätit lite lite grann
- Laddat ner ett spel till mobilen för 30 kr
- Pratat med J och U i mobiltelfonen

Jag har inte
- Betalat mina räkningar
- Varit ute i det fina vädret
- Duschat
- Diskat
- Städat
- Tittat på deklarationen
- Ringt mamma


/K

Testing, testing...

Bakslag


Jag visste det!

Att jag skulle hållit mig hemma i onsdags från jobbet! Att jag inte efter jobbet skulle träffat kompis och sen senare åkt till mamma som ligger på sjukhus!

Jag skulle lyssnat på min kropp som sa till mig klart och tydligt: "Jag är inte riktigt frisk än och ska hålla mig hemma!" Men nej då, jag ignorerade alla signalerna. Jag ignorerade tröttheten.

Jag och J käkade efter att vi hade gått och kollat resebyråer inför stundande resan i sommar. Vi käkade på ett uruselt ställe och jag funderade på vad min mage kanske kunde tänkas tåla efter den oöma behandlingen den fått i helgen. Toast med mozarellaost och parmaskinka. Det lät bra, lagom lätt och milt sådär. Så när min mat (eller vad det nu var) kom in såg jag en halvsunkig sallad med torr gurka och tost med massor av pesto på... ajajaj. Fick i mig, ja inte ens hälften. Det var synd det för jag var vansinnigt hungrig efter att inte ha ätit någonting under flera dagar och precis börjat äta lite dagen innan. Visst hade jag ätit på jobbet också, men så värst mycket var det ju inte.

Jag skulle åkt hem. Var så vansinnigt trött men jag ville träffa mamma, hade sett fram emot det. Tagit med mig cd-skivan till present också. Och jag var ju frisk visst var jag, hade ju jobbat idag.

Åkte till sjukhuset, rätt förvirrad. Irrade omkring ett tag innan jag hittade dit. Mina syskon var där och skulle precis gå när jag kom.

Mamma låg i sängen, såg ut som vanligt fast trött och hade ont. Jag satte mig på stolen och vi pussades på avstånd. Hon visste ju att jag varit sjuk... vi pratade lite och jag gav henne cd:n. Sen gick vi ut och fikade i allrummet.

Jag minns inte vad vi pratade om.

Tillbaka på rummet, snart dags att gå...

då jag känner mig en aningens illamående. Bråttom får jag, säger hejdå på avstånd. hela tiden på avstånd. Skyndar mig därifrån.

Tar mig hem däckar i sängen klockan är strax efter nio somnar.

Strax efter midnatt vaknar jag igen och peston och allt helvete kommer upp igen. Springer från sängen till toaletten hela natten. Feber. Sover mig igen hela torsdagen. Dricker skedvis ett glas vatten under dagen. Något annat är svårt att få i sig.

Oron och skulden är svår. Det är svårt att skriva, är som en bekännelse. Har jag smittat min nyopererade mamma med maginfluensa så förlåter jag inte mig själv. Och det lär ingen annan heller göra. Jag såg alla hemskheter framför mig.

Visserligen kramades vi inte men jag fick en plötslig kram av min bror och så kanske han blir smittad och så smittar han henne för han träffar henne oftare och då är det i alla fall mitt fel och hon kanske dör!!

Och där är det där ordet jag är så rädd för. Det är det som det egentligen handlar om.

Jag är rädd att mamma dör.
Jag är rädd för att själv dö.

Vi ska alla den vägen gå, det vet jag ju. Och kanske behöver jag bli påmind om det. Att livet ju är förgängligt.



KarinC

tisdag 24 april 2007

Oro


Jag är orolig.
Min mamma ligger på sjukhus, hon opererades igår.
Det var en ganska stor operation, större än vad vi trodde det skulle bli, men nu är det gjort i alla fall.
Jag tänker mycket på henne och oron sitter som ett litet fladdrande i bröstet.
Jag vet att det kommer gå bra, att de tar hand om henne på sjukhuset och gör de inte det, får de med mig att göra!

Hon kommer ta sig igenom det här, hon är av segt virke.
Och vi finns där, hennes familj.

/K

Mardrömsnatt



Jag drömde mardrömar i natt.

Kanske inte så konstigt eftersom jag matade hjärnan med den ena filmen efter den andra. "Suspect Zero" om massmördare, "Silent Hill" om ehh spöken? och/eller ren skär ondska och till sist lättviktaren "Road House" med Patric Swayze från 80-talet där de pucklar på varandra utan att få en skråma. Efter tre sparkar mot mjälten och några hårda slag mot käken så reser de sig upp igen och Patrickponken var lika fräsch dagen efter trots att han fick stryk genom hela filmen. Hur hans kropp hann återhämta sig är ett mysterium.

I alla fall, allt detta mischmasch-film-tittande resulterade i kusliga drömmar i en kombination av de tre.

Silent Hill var en konstig film. Inte särskilt bra och den gick inte ihop för mig. Vem var egentligen dotter till vem? Fattade aldrig det. Dessutom påminde filmen mig om ett X antal andra filmer med långhåriga kusliga flickor med död blick och ryckiga rörelser. The Ring, The Grudge, Dark Water. Men visst hade den sina kusliga ögonblick, allt det där springandet i en öde stad med någonting krypande hotfullt som vill en illa och framförallt som vill ens barn illa. Dessa mödrar utstår vilka fasor som helst för att rädda sina barn. Att de inte blir galna med det samma utan behåller sin sans är rätt otroligt. Själv skulle jag säkert ha dött av skräck för länge sen... om det varit på riktigt alltså.

Fast om jag skulle rädda mitt barn, kanske jag också skulle klara av alla de hemskheter de råkar ut för? En förälders kärlek för sitt barn är den starkaste kärleken som finns tror jag, och nog skulle de flesta mödrar (i det här fallet) göra vad som helst för att rädda sitt barn?

måndag 23 april 2007

Gospel i Västerås och annat mindre trevligt


Intensiv helg med gospel, gospel och ännu mer gospel!

På lördagsmorgonen klockan 10.00 bar det iväg med abbonerad buss till Västerås. Vi var inbjudna till Frälsningsarmén där och deras kör och på kvällen skulle vi ha gemensam konsert.

Roligt! Vi övade hela dagen tillsammans och hade sen konsert kl 18.00. Inte så mycket folk tyvärr men vi sjöng av hjärtans lust i alla fall. Vi sålde 11 av våra nya cd-isar. Jag köpte 2 stycken av de äldre skivorna som "Source of Joy" gett ut. Jag har lyssnat på dem här hela dagen.

Jag har varit hemma från jobbet idag... trist.

Jag blev sjuk natten till söndagen. Märkte ingenting under hela kördagen, inte på bussen upp till Stockholm heller. Var lite trött men det var inte så konstigt. Att sjunga gospel kan vara som värsta träningspasset. Jag blev aldelles svettig.

Åkte hem till U som mötte mig vid stationen runt klockan 23.00. Sen mitt i natten vaknade jag av kramp i magen, illamående och sen blev det bara värre och värre. Jag ska bespara er detaljerna men maginfluensa är inte att leka med. Jag låg i sängen/på badrumsgolvet hela söndagen. Framåt eftermiddagen kände jag mig någolunda i form så jag i alla fall kunde ta mig hem. Det gick på något sätt. Fråga mig inte hur, men alla tågen kom som de skulle (det är några byten på vägen).

Jag åt ingeting, det gick inte att få i sig någonting. Så småningom lyckades jag i alla fall få i mig lite vatten.

Så idag är jag sjukskriven, mår mycket bättre men har inte ätit mycket idag heller. 3 hårda tunnbröd, te med honung och vatten.

Hungern börjar komma tillbaka och som min käre far sa:

"Hunger, det är ett gott tecken".

Nu ska jag lägga mig i sängen igen. Eller kanske äta en knäckis till.

Återkommer!


/K

fredag 20 april 2007

Brandskydd och Afterwork


Idag vet jag inte vad jag gjort.... Känns inte som jag gjort mycket alls, dagen har gått. Konstigt, eftersom hela veckan annars har varit vansinnigt tröög och lång! Men nu är det helg i alla fall och jag har nästan alldeles nyss kommit hem!

På förmiddagen hade vi brandskyddsutbildning och det var nyttigt och vi ska ju kunna det, hur bransläckare fungerar och var utrymningsvägarna finns. Vi var 15 stycken som gick ut på baksidan av arkivet i blåsten. Jag hade utrustat mig med vantar, mössa och halsduk och det ångrar jag inte one bit! =)

Det kändes verkligen som att vara tillbaka i skolan då ingen ville vara först, då alla var rädda att göra bort sig. Osäkerheten kom ut genom öronen eller kanske andedräkten. Jag fick pröva på att släcka eld med brandfilt på en docka och släcka en brand med kolsyrasläckare och sen med pulversläckare. Jag råkade trycka av pulversläckaren en gång extra, en lite explosition sådär.... hm.

Och sen var det lunch.

Eftermiddagen tillbringade jag med att leka vuxen. Herre jösses, det känns verkligen så ibland. Skrev arbetsdokument, tog kopior på ditten och datten och ibland gick jag ut i korridoren och drack vatten.

Och så var klockan 16.20 och det var aferworkpub med kollegorna. Trevligt faktiskt men jag bröt redan klockan 19.00. Väldigt tidigt för att vara mig. Jag brukar alltid vara bland de sista, jag dricker fortast men inte mest. Jag var inte förståndig, inte vidare värst. Inte som jag är nu. Alltså skulle jag inte upp i morgon bitti så skulle jag nog stannat kvar lite till men i morgon ska jag med kören åka till Västerås och ha konsert på kvällen.

Oj nu ringde U, vi ska fika lite.

Vaff blev det sådär för nu då? Mupptext! jag vill väl inter ha något jäkla xhtml i texten heller! Även om det ju inte syns på bloggen sen.

Varför kan det inte vara som vanligt för!!!Uähhh!

/K

onsdag 18 april 2007

Jag börjar om


Anledningen till detta är att Stilla by Starlight och även min blogg Bekännelser försvann i cyber när jag skulle omvandla Blogger till nya kontot. Eller jag lyckades omvandla för jag skrev de senaste tre inläggen igår i det nya formatet men när jag sen skulle logga in blev jag förvirrad och skapade ett nytt konto och missade en bokstav i mailadressen vilket resulterade i att jag slickade iväg mina två bloggar ut i limbo, i ingemansland! De går fortfarande att läsa, de existerar fortfarande men jag kan inte längre skriva några inlägg eftersom jag inte kommer åt dem.

Jag var helt förstörd igår och började nästan gråta. Så mycket arbete, 2 år av mitt liv! Det känns som jag blivit av med en väsentlig del av mig själv. hela dagen har jag varit besviken och lite ledsen men tanken att skapa något helt nytt fanns också.

Än så länge har jag ingen templatemall men jag har nog sparat den jag hade innan. Fast jag kanske ska ta någon annan eller helt enkelt bara ha bloggen i vitt.

Svart på vitt.

Mitt ego oroar sig för att folk inte kommer hitta hit till min nya blogg. Att ni glömmer bort mig eftersom jag inte kan skriva något nytt, där.

kanske någon gång att jag hittar tillbaka. Någon kanske vet hur jag gör? Eller så är de för evigt förlorade...

men som sagt, de går fortfarande att läsa. Och ni får läsa här också från och med nu.

/K